Anders Sunesen och legenden om Dannebrog

Guide
Sevärdhet
ca. 1 timme
Anders Sunesen vilar än idag i Lunds domkyrka . Han var en av medeltidens främsta och mest skolade ärkebiskopar, som liksom sin företrädare och fars kusin Absalon, kom från den mäktiga danska adelsätten Hvide. Enligt legenden om den danska flaggan Dannebrog var det genom honom som Danmark fick sin flagga Dannebrog.

[Bild]

Anders, eller Andreas i dess latinska namnform, föddes i början av 1160-talet. Hans far, Sune Ebbesen, var rådgivare till Danmarks kung Valdemar den Store. Vid 15 års ålder skickades Anders Sunesen utomlands för att studera. Efter flera års studier i Paris, Bologna och Oxford, han var också lärare under en tid i Paris, så var han en av de mest lärda i Danmark. Anders Sunesen återvände till Danmark senast 1194 och blev då kansler hos den danske kungen Knut VI. Han var internationellt högt aktad och räknas som den största teologiska författaren i det medeltida Danmark.

[Bild] Här i Lunds domkyrka (3) krönte Anders Sunesen Valdemar Sejr till ny kung för Danmark på juldagen 1201. Anders Sunesen utarbetade bl.a. det teologiska verket Hexaëmeron skrivet med 8 040 hexameterverser i tolv böcker. Det handlade bl.a. om skapelsens sex dagar, syndafallet och dess konsekvenser för mänskligheten, och de dödas uppståndelse på domedagen. Men han var också skolad i juridik och omarbetade bl.a. Skånelagen och anpassade den till kyrkorätten och romersk rätt.

När Absalon, som var ärkebiskop i Lund, dog den 21 mars 1201 så utsågs Anders Sunesen till ny ärkebiskop. Därför blev det han som krönte Valdemar Sejr till ny kung för Danmark i Lunds domkyrka på juldagen år 1202, efter Valdemars bror Knuts död. 1204 blev han påvlig legat för Danmark och Sverige och han hade omfattande och ofta väldigt personlig brevväxling med påven Innocentius III. 1215 deltog han i det fjärde laterankonciliet som leddes av påven Innocentius III.

[Karta] Karta med platser förknippade med Anders Sunesen som den här sidan berättar om.

Ärkebiskopsgården

[Bild] Lundagård på norra sidan av Lunds domkyrka där ärkebiskopen hade sitt residens under medeltiden. Under mer än 400 år, från början av 1100-talet fram till reformationen av den danska kyrkan 1536, var det som numera är parken Lundagård (1), platsen för ärkebiskopens residens. Det var ärkestiftets ekonomiska och administrativa centrum dit det levererades naturaprodukter och avgifter från kyrkans egna jordegendomar och allmänhetens biskopstionde. Från 1400-talet var det en starkt befäst borg, som man kan läsa mer om på vår sida om det medeltida domkyrkoområdet. Under Anders Sunesens tid var det troligen mer som en gård med byggnader för ärkebiskopens bostad och representationslokaler.

Julen 1203 fick Anders Sunesen intressant besök på ärkebiskopsgården här i Lund. Det var biskop Diego av Azevedo och Dominicus, som bildade dominikanorden 1216, som kom på besök. De kom till Danmark på uppdrag av Kastiliens kung Alfonso VIII de Castilla för att framföra prins Fernandos frieri till dottern till greve Siegfried av Olamünde och dennes hustru Sofia, som var syster till den danske kungen Valdemar Sejr. Troligen tillbringade de då julen hos Anders Sunesen. Kung Valdemar Sejr godkände äktenskapsplanerna och dottern gav sitt samtycke, vilket formellt betydde att äktenskapet var ingånget. När de skulle hämta bruden i oktober 1205, så att äktenskapet kunde fullbordas, visade det sig att hon hade gått i kloster, så de fick återvända utan någon brud.

Legenden om Dannebrog

[Bild] Legenden om hur Dannebrog föll från himlen. 1103 blev Lund ärkebiskopssäte för en stor kyrkoprovins som omfattade hela det kristna Skandinavien. Så var det fram till 1153 då det bildades ett norskt ärkestift, och 1164 bildades även ett svenskt ärkestift. Detta innebar att det danska ärkestiftet blev mycket mindre, även om ärkebiskopen i Lund var primas (den främste) för de nordiska ärkestiften under hela medeltiden. Kung Valdemar Sejr och ärkebiskop Anders Sunesen såg då korståg som en möjlighet till ny expansion och ekonomisk utveckling, även om det primära syftet var att sprida den kristna läran. De gjorde korståg tillsammans till bl.a. ön Ösel utanför Estland 1206, till Samland (Kaliningrad söder om Litauen) och till Preussen 1210, och till Estland 1219.

Korståget till Estland 1219 är intressant eftersom det ingår i legenden om den danska flaggan Dannebrog. De danska korsfararna hade belägrat Lindanäs, som numera är Estlands huvudstad Tallin. Under kvällen den 15 juni 1219 angreps de från fem olika håll av esterna. Det såg ut att sluta med katastrof för korsfararna. Anders Sunesen sträckte då armarna mot himlen och bad om hjälp från Gud. Då föll Dannebrog från himlen och en röst sa att de skulle segra när de reste den.

Flaggans verkliga ursprung är okänt men antas vara någon gång under 1200- eller 1300-talet och den anses därför vara världens äldsta nationsflagga. Däremot vet man att de verkligen var på korståg i Estland och vann slaget som utspelade sig den 15 juni 1219 vid Lindanäs.

[Bild] Dannebrog intill Anders Sunesens grav den 15 juni i Lunds domkyrka (3). Legenden om Dannebrog högtidlighålls i Lunds domkyrka genom att en kopia av en äldre Dannebrog ställs fram vid Anders Sunesens grav i norra transeptet, det s.k. dopkapellet, den 15 juni varje år. Nästa dag flyttas den till det södra transeptet, det s.k. Sjuarmade ljusstakens kapell, där den står intill reliefen av Sankt Laurentius, Jungfru Maria med Jesusbarnet och Knut den Helige, till i slutet av augusti.

Flaggan är en kopia av en slesvigsk Dannebrog med det slesvigska vapnet som består av två blå pantrar. Originalet förlorades i Slaget vid Lund den 4 december 1676 av ett slesvigskt kompani och hamnade senare hos Armémuseet i Stockholm.

1969 tillverkade en flaggfabrik i Köpenhamn två kopior av den förlorade flaggan varav den ena finns i Flensburg som symbol för Sydslesvigsk Forening. Den andra gavs som gåva till Lunds domkyrka av Den slesvigske Kvindeforening och De sydslesvigske Husmoderforeninger den 15 juni 1969 då legenden om Dannebrog fyllde 750 år.

Nordens första Dominikanerkonvent

Dominicus, som troligen tillbringade julen 1203 hos Anders Sunesen i ärkebiskopsgården, bildade 1215 Dominikanorden, som stadfästes av påven Honorius III i december 1216. Två skandinaviska präster, Simon från Sigtuna och Niels, eller Nicolaus, från Lund, togs upp i Dominikanorden 1219 när de var i Bologna för att studera. Det är möjligt att de träffade Dominicus som också uppehöll sig i Bologna ett par månader det året. De sändes till Sigtuna för att förhöra sig om möjligheten att få stifta ett kloster där men nekades och uppehöll sig därefter i Skokloster.

[Bild] Platsen vid Kiliansgatan där Anders Sunesens gård blev platsen för Nordens första dominikankonvent (2) En som i alla fall träffade Dominicus var prästen Salomon från Aarhus som togs upp i Dominikanorden 1220. Dominicus sände honom till Anders Sunesen med ett brev för att förhöra sig om möjligheterna att få stifta ett kloster i Lund. Anders Sunesen svarade 1221 med att ge dem en av sina gårdar i Lund som plats för deras kloster, en gård som låg på norra sidan av Kiliansgatan (2). Simon och Nicolaus hämtades då till Lund där de inrättade ett kloster som helgades åt Sankta Maria Magdalena och när klosterkyrkan stod klar längs med Kiliansgatan så helgades den åt Jungfru Maria. På så sätt kom Nordens första dominikanerkloster att hamna i Lund istället för i Sigtuna. Simon blev dess förste prior och tillsammans med Nikolaus dess första två klosterbröder.

Klostret bestod av ett fyrlängat klosterkomplex som omgavs av en korsgång runt en invändig klostergård. Efter reformationen av den danska kyrkan 1536 revs alltihop. De arkeologiska undersökningar som har gjorts hittills av klostrets lämningar är begränsade. Bl.a. har delar av ett tegelvalv från klosterkyrkan hittats.

Medan munkar och nunnor var knutna till det kloster där de levde i sluten gemenskap med andra, så var tiggarordnar som dominikanerna mer utåtriktade och inte fast knutna till ett visst kloster. Därför brukar deras kloster istället kallas för konvent. Tiggarordnarna levde enligt ett fromhetsideal som innebar att följa Kristus genom försakelse och vigde sina liv åt fattigdom. Det gjorde att de var beroende av allmosor och donationer, och därför kallades de ofta för tiggarmunkar. Dominikanerna brukar kallas för svartbröder eftersom de har en svart kappa utanpå den vita ordensdräktens kjortel och dominikankonvent kallas därför ofta för Svartbrödrakloster.

Anders Sunesens grav i Lunds domkyrka

Anders Sunesen led av sjukdom, troligen lepra eller spetälska som det kallades, sedan han återvänt hem från Estland efter ytterligare ett korståg där 1220. 1221 bad han därför Påven Honorius III om tillstånd att få avsluta sitt ämbete som ärkebiskop. Det dröjde dock till 1223 innan han fick påvens tillstånd. Anders Sunesen tillbringade sedan resten av sitt liv på den befästa gården eller borgen Ivöhus på Ivö i nordöstra Skåne, där han dog på midsommardagen den 24 juni 1228. Han begravdes i en sarkofag som ramades in av en baldakin i ett litet rum med fönster i norra transeptet, eller dopkapellet som det brukar kallas, i Lunds domkyrka (3). Det gjordes senare om till ett litet slutet kapell som helgades åt Sankta Martha. Med tiden gick vetskapen om vad som fanns innanför väggen till det lilla kapellet förlorad.

[Bild] Anders Sunesens grav i Lunds domkyrka.

[Bild] Anders Sunesens grav som den såg ut när den återfanns i det lilla kapellet 1838. I samband med renoveringsarbeten i Lunds domkyrka som leddes av Carl Georg Brunius revs det lilla kapellets väggar och valv 1833. Då återfanns Anders Sunesens grav 600 år efter hans död. Sarkofagen öppnades och i den fanns en blykista med skadat lock och ett skelett av en man klädd i resterna av en biskopsskrud. Året därpå återbegravdes lämningarna.

1923 gjordes en mer grundlig undersökning av Anders Sunesens lämningar. Då kunde det konstateras att graven plundrats någon gång på 1600-talet. Resterna av biskopsskruden visade att det hade varit en färggrann ärkebiskopsdräkt med bl.a. en mitra av siden, ornerad med växt- och djurmotiv, och ett halslin som var broderat med guldtråd och försett med glaspärlor, samt en mässkjorta av siden. Det fanns också fragment av lädersandaler och en biskopsstav av trä i sarkofagen. Däremot saknades kalken och ringen så de hade troligen försvunnit när graven plundrades.

[Bild] [Bild]
Anders Sunesens mitra. En teckning som gjordes vid gravöppningen 1923 samt Anders Sunesens halslin.
[Bild]
Epitafium för Anders Sunesen ovanför hans grav i Lunds domkyrka.