Sankt Jörgens hospital i Lund

Besöksupplevelse Sevärdhet
ca. ½ timme Se också
• Kyrkostaden Lund
När lepra, också känt som spetälska, härjade i Lund på 1100-talet så kunde det inte behandlas. Därför isolerades de sjuka på Sankt Jörgens hospital . Men först genomfördes ett arvskifte med den sjukes arvingar, samt en symbolisk begravning i samband med att de fördes till hospitalet. De sjuka betraktades som orena och levande döda, och stod mentalt och rättsligt utanför lagen.

Lepra, eller spetälska som det också kallas, smittar genom att man andas in bakterier som utsöndrats av andra smittade personer. Det är väldigt få av de som smittats som blir sjuka, och det tar lång tid innan sjukdomen bryter ut. Man kan ha smittats som barn och bli sjuk först i vuxen ålder. Typiska symptom är värk och klåda i stora delar av huden som följs av känselbortfall som beror på angrepp på nervtrådar. Öron, näsa och kinder vanställs av större eller mindre knölar som ibland brister och ger upphov till sår. Ett annat kännetecken är en mycket obehaglig andedräkt.

Lepra härjade bland romerska soldater under äldre tid, så dess symptom och sjukdomsförlopp var välkänt. Man förstod att det var en allvarlig och smittsam sjukdom, men man förstod inte hur den smittade och man hade inget sätt att bota den. Det var en av medeltidens mest avskydda och fruktade sjukdomar, som orsakade lidande för de sjuka under många år.

Osteologisk analys av skelett från de begravda på kyrkogården runt Svend Tveskægs träkyrka Trinitatis Salvator vid Kattesund, har visat att lepra förekom i Lund redan i sluten av 900-talet. Det finns forskning som tyder på att de vikingatåg som Svend Tveskæg och hans son Knut gjorde till England omkring tusentalet förde med sig leprasmitta till Lund och Danmark. Under 1100-talet tog smittspridningen fart i Norden. Första gången lepra nämns i en skriftlig källa i Lund är i domkapitlets gåvobok för tiden 1123 till 1131 där det nämns att Godvin den leprasjuke skänkt ett uns guld. Vid den här tiden började det byggas särskilda hospital där de sjuka isolerades för att minska spridningen av smittan bland befolkningen.

Karta över området där Sankt Jörgens hospital byggdes någon gång i mitten av 1100-talet. Sankt Jörgens hospital i Lund var sannolikt det första hospitalet som byggdes i Danmark för att isolera leprasjuka. Det låg i det som numera är Sankt Jörgens park, omkring 500 meter utanför den medeltida östra stadsporten in till Lund. Mynt som har hittats i samband med arkeologiska undersökningar av hospitalsområdet tyder på att det bör ha grundlagts någon gång i mitten av 1100-talet. Första gången hospitalet nämns i en skriftlig källa är 1230 då den påvliga legaten Otto erbjöd 40 dagars avlat till den som bidrog med allmosor till reparationer av den helige Johannes kyrka vid spetälskehospitalet i Lund. Ordet kommer av det tyska ordet för hospital, spetalesch, och avser spetälska, även kallad spital sjukdom.

Hospitalet hade troligen tio till tolv platser för leprasjuka och var organiserat som ett kloster eller konvent med ett antal bröder som ansvarade för verksamheten. Det leddes av en föreståndare som även hade som uppgift att hålla uppsyn över hospitalets gods, som vid mitten av 1600-talet bestod av 37 gårdar samt jord och ängar. Ärkebiskopen hade patronatsrätten över hospitalet till 1334 då den överfördes till ärkedjäknen vid domkapitlet.

Sankt Jörgen syftar på de spetälskas skyddshelgon Sankt Göran eller Sankt Georg som ansågs kunna hjälpa vid sjukdom och olyckor. En legend om honom berättar att han genom sin tro och djärvhet räddade en prinsessa och en hel stad från en ond drake när han var ung. Sankt Göran var också soldaternas och riddarnas skyddshelgon och är skyddshelgon för bl.a. England och för scoutrörelsen.

Det har gjorts arkeologiska undersökningar i området 1938, 1941 och 1944-1945. Hospitalsområdet låg söder om kyrkan. Hospitalets huvudbyggnad (2) var en mycket lång byggnad som var indelad i elva rum. I mitten av längan fanns det en förstuga med dörr på både den södra och den norra sidan. I ett av rummen öster om förstugan fanns det en stor bakugn som kanske försåg de sjuka med bröd. I andra rum, fanns spår av öppna härdar vilket tyder på att de fungerat som bostadsrum. Byggnaden har daterats till 1200- eller 1300-talet och var byggd med skiftverks- och flätverksteknik. Det var ett enkelt och rustikt byggnadsskick men det var så som många andra bostadshus i Lund också var byggda vid den tiden.

Hospitalskyrkan (3) norr om själva hospitalsområdet var en viktig del av hospitalet. Den var helgad åt aposteln Johannes som var en av Jesu lärjungar. Han kallas även Johannes evangelisten för att skilja honom från Johannes döparen. Hospitalskyrkan har daterats till mitten av 1100-talet. Kyrkan hade en romansk planlösning med långhus, kor och halvrund absid. Under 1200-talet utvidgades koret åt öster, och fick rak vägg i öster och samtidigt byggdes ett torn i väster. Det har inte hittats några fall av lepra bland skelett från kyrkogårdar i centrum av Lund som undersökts i perioden mellan 1100-talet till 1300-talet. Möjligen begravdes då de leprasjuka på kyrkogården vid Sankt Jörgens hospital under den perioden.

Söder om hospitalets huvudbyggnad låg en grupp av enklare små byggnader, och nordväst om huvudbyggnaden, nära kyrkan, låg en annan grupp små byggnader. Det har troligen varit byggnader för boende och olika slags ekonomibyggnader. Möjligen hörde de södra små byggnaderna till hospitalets huvudbyggnad medan de små byggnaderna nordväst om den var hospitalsbrödernas byggnader. Mellan kyrkan och hospitalsgårdens huvudbyggnad, och även till grupperna med små byggnader, fanns gångvägar som var stensatta med kullersten.

Det finns stenläggningar i marken i Sankt Jörgens park som märker ut var hospitalets huvudbyggnad (2) resp. hospitalskyrkan (3) fanns, men stenläggningarna är ganska otydliga och skulle behöva restaureras.

Stenläggning i marken som visar var hospitalets huvudbyggnad (2) fanns.	Stenläggning i marken som visar var hospitalskyrkan (3) fanns.

I skriftliga källor framgår det att skräcken för lepra gjorde att de leprasjuka behandlades illa. Personer som bedömdes vara leprasjuka sågs om orena och stod både rättsligt och mentalt utanför lagen. De tvingades genomföra ett arvskifte med sina arvingar och lämna familjen och hemmet för att leva resten av sitt liv tillsammans med andra leprasjuka på ett hospital. I samband med att de isolerades på hospitalet dödförklarades de med en symbolisk begravning där en präst kastade vigd jord över dem. De stod dock fortfarande under kyrkans beskydd och hälsades därför välkomna till hospitalet med orden "In mundo mortuus, sed in Christo vivas" vilket betyder ungefär "du är död för världen, men ska leva i Kristus".

Under 1100- och 1200-talet verkar det som om de leprasjuka fick röra sig ganska fritt i samhället i de nordiska länderna, men det fanns stränga förhållningsregler. De fick inte vistas i stora grupper utanför hospitalet. De skulle bära svart kappa, en huva och handskar och hålla sig mitt på vägen och skramla med en skallra för att varna dem som de mötte. På 1300-talet begränsades de sjukas rörelsefrihet mer. Tiden de tillbringade på hospitalet kunde bli väldigt lång, och många fick lida i avskildhet från samhället och sina anhöriga under många år. Sjukdomen är inte direkt dödlig utan det var infektioner i organ som lungor och njurar som så småningom ledde till att de dog.

Lepra kulminerade i Europa på 1300-talet, och på 1500-taler hade sjukdomen minskat så mycket att en stor del av spetälskehospitalen kunde stängas. Leprasjuka fanns fortfarande kvar efter medeltiden, men behandlades i fortsättningen på vanliga hospital eller helgeandshus. Sankt Jörgens hospital stängdes 1587. Verksamheten överfördes då till Helgeandshuset som var det hospital som fanns inne i Lund. Därefter bröts det sten från kyrkan och de andra byggnaderna vid Sankt Jörgens hospital för att användas till andra byggnadsprojekt.