Skånska landstinget i Lund

Besöksupplevelse Cykelutflykt
ca. 3 timmar
13 km t/r Arendala
4 km t/r Lerbäckshög Från slutet av vikingatiden och under hela medeltiden samlades de fria männen i det danska riket till landsting i de olika landsdelarna. Det skånska landstinget, eller "Skåninge landsting" som det kallades, hölls i Lund under de drygt 700 år som Lund var en del av Danmark. Den här besöksguiden berättar om skånska landstinget och den speciella Lundarätten. Besöksguiden visar också, i form av två cykelutflykter, vägen för den som vill besöka platserna där det hölls ting under vikingatiden och medeltiden.

Det är tre platser som använts som tingsplats för skånska landstinget. De första 200 åren hölls landstinget på Arendala tingsplats (1). Därefter användes torget i Lund (2) som tingsplats under en kort tid. Sedan hölls tinget intill Lerbäckshög (3) i mer än 400 år. De sista skånska landstingen hölls i Lunds rådhus, ett hus som inte finns kvar längre. Med tanke på den historia som har utspelat sig på tingsplatserna så är det intressant att besöka dem, men det är bra att vara medveten om att det inte finns något konkret att se på platserna, som skyltar eller liknande om skånska landstinget.

Den här besöksguiden har vägvisning för den som vill cykla till landstingsplatserna från Lund. På sidan med reseinformation finns information om var man kan hyra cykel i Lund. Det går också ta sig till dem med egen bil. Till Lerbäckshög kan man åka stadsbuss, men till Arendala är det omkring 3 km att gå från närmsta busshållplats.

Skånska landstinget och Lundarätten

År 964 erövrade den danska kungamakten de sydvästra delarna av Skåne och den stora järnålders- och vikingatida staden som fanns i det som numera är Uppåkra. Den nya staden Lund anlades samma år eller några år efteråt. Troligen inrättades också skånska landstinget då i samband med att Skåne blev en del av det danska riket, med Harald Blåtand som kung. Kungens viktigaste representant i staden var gälkaren av Lund. Det var ett kungligt ämbete med uppgift att leda förhandlingarna vid tinget, driva in böter, skatter och avgifter, ansvara för den inre ordningen och freden, samt ha uppsikt över myntslagningen. Lund blev tidigt Danmarks huvudmyntort, vilket skedde senast under kung Svend Tveskægs tid omkring år tusen. Domaren på landstinget kallades landsdomare och var oftast en adlig person. Vid hans frånvaro fanns en ställföreträdare som kallades landstingshörare. Fram till 1500-talet ingick även lekmän, s.k. tingsmän bland ledamöterna. Det ålåg en tingsskrivare att föra protokoll och skriva ner domarna.

Under skånska landstinget lydde från början alla delar av riket där skånelagen gällde, vilket var Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Senare uppstod det egna landsting i de andra områdena, så det skånska landstinget omfattade då bara Skåne. Landstingen behandlade såväl civila mål som brottsmål. Städerna var i de flesta fall undantagna från skyldigheten att appellera eller vända sig till landstinget. De hade privilegiet att kunna vända sig direkt till kungen. I vissa fall, som vid tingsläsning av adelns sköte- och pantbrev, utgjorde landstinget första instans. Från 1300-talet var det bara juridiska ärenden som behandlades. Landstinget blev då en renodlad domstol dit ärenden från härads- och birketing kunde överklagas.

Från början omfattade birkerätten bara staden Lund, men under medeltiden utvidgades den till att omfatta 13 städer i det som var Östdanmark. Den skånska birkerätten kallas därför ibland för lundarätten. Den gällde inom en birk, ett avgränsat geografiskt område som inte tillhörde häradet. Inom birken träffades stadens borgare till byting och skötte självständigt sin rättskipning. Lundarätten saknade drag av tysk rättsordning, vilket tyder på att den var betydligt äldre än andra liknande lokala rättsordningar i Danmark, och äldre än skånelagen. Den nedtecknades i slutet av 1100-talet, men den äldsta versionen som är bevarad i sin helhet beslutades av kung Valdemar av Slesvig den 15 augusti 1326, och består av 57 lagparagrafer. Successivt kom lundarätten att kompletteras med kungliga privilegiebrev. Det äldsta privilegiebrevet vars innehåll man känner till utfärdades av kung Valdemar Atterdag den 7 januari 1361, i samband med att han var i Lund och firade jul och nyår.

Syftet med privilegierna var att skydda och gynna städerna, men privilegiebreven gällde bara under den utfärdande kungens tid vid makten. När en ny kung tillträdde behövde därför nya privilegiebrev utfärdas. Dessa bekräftade lundarätten och äldre privilegiebrev, men bidrog också med kompletteringar och uppdateringar av förhållanden som förändrats med tiden. Dessutom var straffsatserna i lundarätten hårda jämfört med Skånelagen, vilket talar för att det var en rättsordning som redan från början fastställts av kungen. Lundaborna hade inte rätt att föra sin talan på skånska landstinget. Istället representerades de av kungen eller någon av hans representanter. Lundarätten gällde under hela medeltiden och uppdaterades flera gånger.

Landstinget var också det forum där en ny kung eller tronföljare hyllades av landsdelens befolkning. Formellt sett var Danmark ett valkungadöme där kungen behövde ett godkännande av folket för att kunna hävda sin makt. Seden var att en dansk kung valdes på Jyllands landsting i Viborg och åkte därefter runt till de olika landstingen. Den andra hyllningen skedde alltid på skånska landstinget i Lund enligt den sed som gällde. Enligt ett dokument upprättat 1423 intygar flera av rikets stormän att de varit "på Lunds landsting i Skåne, där den andra hyllningen enligt rätt sed skall ske, när man skall välja konung till riket".

Arvkungadömet i Danmark infördes på ett mer eller mindre kuppartat sätt av den danske kungen Valdemar den Store år 1170. Kungen kunde då själv utse sin efterträdare på tronen enligt den nya seden som snabbt började accepteras. Efterträdaren skulle fortfarande formellt väljas av folket på landstinget. Först 1660 infördes arvkungadöme fullt ut i Danmark. Kungahyllningarna var folkets godkännande av en ny tronföljare. Hur ofta som själva kröningen av tronföljarna till ny kung eller regent också har skett i Lund är oklart. Det har åtminstone skett några gånger och möjligen i de flesta fall, eftersom Lund var säte för den danska ärkebiskopen under hela medeltiden. Man vet att Valdemar Sejr kröntes till ny kung för Danmark i Lunds domkyrka på juldagen 1202 av ärkebiskop Anders Sunesen.

1) Arendala tingsplats

Arendala tingsplats
ca. 2 timmar
13 km t/r
Vägvisning
• Högupplöst karta
• Google Maps
• GPX-fil Troligen inrättades skånska landstinget på Arendala redan år 964 eller bara något eller några år efter det, efter att den danska kungamakten erövrat de sydvästra delarna av Skåne och den stora järnålders- och vikingatida staden som fanns i det som numera är Uppåkra. Det är alltså mycket möjligt att både kung Harald Blåtand, och framför allt hans härskare över Skåne, brorsonen "Guldharald" och sen den yngre brodern Toke Gormsson, samt kung Svend Tveskæg varit på ting i Arendala.

Tingsplatsen ligger omkring 6 km öster om Lund, högst uppe på en höjd mellan de två viktiga kyrkoorterna Lund och Dalby. Där uppifrån har man milsvid utsikt över det omgivande landskapet om det är klart väder. Tyvärr finns det inget på platsen som berättar att det var en tingsplats för det skånska landstinget i slutet av 900-talet. Det kan ändå vara intressant att besöka den plats där de skånska stormännen samlades till ting för över tusen år sedan.

Den höga höjden som var platsen för Arendala tingsplats. Från Lund är det drygt 6 km att cykla till Arendala. När man har kommit ut ur Lund cyklar man genom ett vackert öppet jordbrukslandskap i 3 km innan man är framme. Den sista sträckan upp på höjden är också vacker, men det är väldigt kraftig stigning. En bit av stigen är i ganska dåligt skick så ibland behöver man leda cykeln några hundra meter. Men den sista sträckan är det fin cykelväg igen.

Om man vill ta sig till Arendala med bil så ska man köra till Hardeberga kyrka . Därifrån är det en promenad på 450 meter till höjden på Arendala, längs en bra promenadstig.

Början av stigen upp mot Arendala.	Den sista delen av stigen upp mot Arendala.

Bristen på skriftliga källor från 900-talet och tusentalet gör att det inte finns mycket information om vad som avhandlades på skånska landstinget så tidigt på Arendala tingsplats. En händelse som däremot utspelade sig där i slutet av 1130-talet är att Olof Haraldsson, kusin till den dåvarande kungen Erik Lam, valdes till kung av stormännen i Skåne. Bakgrunden till den konflikten var de stridigheter om tronen som följde efter slaget vid Foteviken den 4 juni 1134. Vid slaget besegrade Erik Emune den dåvarande kungen Niels Svendsen, som var hans farbror. Kungen flydde till Slesvig där han mördades av stadens borgerskap den 25 juni 1134. Erik Emune som tog över tronen mördades själv tre år senare, den 17 september 1137 på tinget vid Ribe på Jylland. Erik Emunes systerson Erik Lam valdes som ny kung, men hans kusin Olof Haraldson, som hade sin maktbas i Skåne, gjorde också anspråk på kronan. Haraldson valdes alltså som ny kung vid landstinget i Arendala.

Ärkebiskop Eskil i Lund var trogen Erik Lam och tog med hjälp av Lundaborna strid mot Olof Haraldsson, men Olof Haraldsson slog ner allt motstånd och etablerade sig som herre över Lund och lät prägla mynt med sitt namn. Erik Lam tog strid mot Olof Haraldsson och besegrade honom 1142 i slaget vid Tjuteå i västra Skåne, där Olof Haraldsson stupade.

2) Torget i Lund som landstingsplats

Någon gång under andra halvan av 1100-talet flyttade landstinget in till staden Lund. Saxo Grammaticus, som var historiker, författare och sekreterare hos ärkebiskop Absalon, beskrev hur Lundaborna samlades framför Sankt Laurentius kyrka, domkyrkan, och höll ting där 1180. Det är platsen som är Stortorget i Lund numera.

Vid den tiden fanns det sedan någon gång omkring 1103-1104, en träbroläggning av ek över hela torgets då 6 000 kvadratmeter stora yta. Torget fungerade som en offentlig arena där det bedrevs handel men också utfördes kungliga manifestationer, kyrkliga processioner och offentlig rättskipning. Sedan början av 1040-talet och under hela medeltiden stod det ett högt torgkors vid norra änden av Stortorget. Sådana torgkors fanns i flera engelska städer också vid den här tiden. De utgjorde en symbol för att kungen garanterade torgfriden. Det finns i dag inget på Stortorget i Lund som berättar om platsens historia.

Stortorget i Lund som var platsen för skånska landstinget under andra halvan av 1100-talet. I mitten av 1140-talet bröt det ut tronstrider som så småningom ledde till en långvarig konflikt mellan den skånska allmogen och kung Valdemar den Store och ärkebiskop Absalon, som båda två kom från den mäktiga jylländska adelsätten Hvide. En orsak till upproret var ett strikt utkrävande av biskopstiondet. En annan var att vänner och släktingar till den förre ärkebiskopen Eskil, som var av skånsk börd, rensades ut från viktigare poster och ersattes med själländska stormän. Det ledde till att det som kallas för skånska upproret bröt ut 1180. Absalon kallade då de skånska stormännen till landsting. Det blev ett stökigt landsting där Absalon och Tord Gälkare, kungens viktigaste representant i staden, möttes av visslingar och burop när de talade. Det finns också uppgifter som berättar att kungens män råkade illa ut vid landstinget, och att en av dem räddade sig genom att fly in i domkyrkan.

Absalon reagerade starkt och vid ett prästmöte förordade han att lägga Skåne under interdikt, vilket innebar att kyrkorna i Skåne skulle stängas och att prästerna inte fick dela ut nattvarden. De uppretade skåningarna anföll och plundrade ärkebiskopsborgen i Sövdesjön söder om Sjöbo, men Absalon lyckades fly oskadd till Själland. Skåningarnas representanter samlades beväpnade utanför domkyrkan och höll ting, och efter förhandlingar beslutades att interdiktet inte skulle fullföljas. Istället kom kung Valdemar den Store till Skåne med en Själländsk här våren 1181 och besegrade tillsammans med Absalon den skånska hären i ett blodigt slag vid Dösjebro. Hårda förhandlingar ledde sedan till förlikning där Absalons krav drogs tillbaka.

Ganska snart började det också riktas kritik mot bristande ordning och utbrett fylleri på skånska landstingets möten i Lund. Det rapporterades t.o.m. att några suttit och snarkat under ett landstingsmöte.

"Tord påstod att deras vansinniga uppförande berodde på att de var fulla, det framgick också av att några av dem hade suttit och snarkat på mötet. Därför skulle man i framtiden inte hålla ting i en stad, utan ute på den öppna landsbygden så att fyllbultarna inte hade något annat val än att hålla sig nyktra."

Någon gång i slutet av 1100-talet flyttades landstinget ut ur Lund igen. Den nya platsen för landstinget blev vid Lerbäckshög. Även om det ligger inne i Lund numera, så var det omkring 1 km norr om stadsporten till Lund vid den tiden.

3) Landstingsplatsen vid Lerbäckshög

Lerbäckshög
ca. 1 timme
4 km t/r
Vägvisning
• Högupplöst karta
• Google Maps
• GPX-fil (3) 11 min.
Botulfsplatsen
Monumentet
Lerbäckshög är en gravhög från bronsåldern som finns kvar än idag. Numera är området där den finns en park som kallas för Monumentparken eftersom Monumentet till minne över Slaget vid Lund också finns där. Ett annat äldre namn på platsen är Sliparebacken. Man kan åka buss till Lerbäckshög och busshållplatsen finns precis bredvid Lerbäckshög. På sidan med reseinformation finns information om hur man köper bussbiljett.

Lerbäckshög användes som plats för skånska landstinget under största delen av medeltiden, från slutet av 1100-talet fram till någon gång i början av 1600-talet. Det har avhandlats många intressanta ärenden där och åtskilliga kungar har hyllats som nya tronföljare vid Lerbäckshög. På tingsplatsen fanns det fyra grova stockar lagda som en fyrkant. Dessa användes som bänkar för domaren och tingsmännen att sitta på och de kallades för tingsbänkarna.

Lund var Danmarks huvudmyntort sedan någon gång under tusentalet, och det tillverkades hundratusentals danska mynt i Lund. Under andra halvan av 1100-talet infördes en ny ordning om att mynten skulle bytas ut varje år. De nya mynten lanserades på landstinget före Sankt Mikaels dag den 29 september, och sattes sedan i omlopp från söndagen närmast före Sankt Mikaels dag. Därefter var bara den nya mynttypen giltig.

I en krönika berättas det om hur ärkebiskop Jens Grand tillfångatogs i Lundagård, och hur domprosten tillfångatogs i Lunds domkyrka, under dramatiska former den 9 april 1294. De fördes sedan till landstinget vid Lerbäckshög där de anklagades av kungen för högförräderi.

År 1330 hade den danske kungen Christoffer II återinsatts på tronen och hyllades vid Lerbäckshög. Greven Johan av Holstein fick Skåne som pant för att han bidragit till det, men skåningarna gjorde uppror mot det nya styret. En delegation från Skåne under ledning av ärkebiskop Karl Eriksen reste till Kalmar och förklarade att man hellre ville styras från Sverige. Efter förhandlingar löste den svenske kungen Magnus Eriksson in panten av Skåne 1332 och hyllades sedan vid Lerbäckshög.

Den 10 augusti 1387 kom Margareta Valdemarsdotter till Lund. Med sig hade hon hjärtat och inälvorna efter sin döde son Olof, som fram tills dess varit kung i Danmark. Hans hjärta och inälvor begravdes framför högaltaret i Lunds domkyrka. Sedan hölls det politiska överläggningar som ledde till att Margareta hyllades vid Lerbäckshög som ny tronföljare. Tio år senare, 1397, blev hon Kalmarunionens drottning Margareta vid unionsmötet i Kalmar. Margaretas systerdotterson Bugislav hyllades 1396 som medregent under namnet Erik av Pommern och ny kung för Danmark, sannolikt också vid Lerbäckshög i Lund.

1406 höll Margareta ett storslaget bröllop i Lund för Erik av Pommern och Filippa av England, med flera veckors festligheter. En intressant sak med Filippa är att hon var släkt i åttonde generationen i rakt nedstigande led med Rickard Lejonhjärtas bror Prins John som man bl.a. ser i berättelserna om Robin Hood och i filmatiseringen av Ivanhoe på nyårsdagen.

1513 flyttade den danske kungen Christian II skånska landstinget till Landskrona, men efter protester från bl.a. ärkebiskop Birger Gunnersen, fick han snart flytta tillbaka det till Lund.

1535 hyllades Christian III som ny kung vid Lerbäckshög. Året därpå, 1536, utfärdade han en recess (ett slags beslut) som innebar att reformationen i Danmark blev ett faktum, och det brukar räknas som medeltidens slut i Danmark. Reformationen ledde till att 22 av alla de 24 katolska kyrkorna och de 4 klostren i Lund revs. Bara Klosterkyrkan och domkyrkan finns kvar än idag.

Den gamla ärkebiskopsborgen i Lundagård drogs in till den danska kronan efter reformationen och blev Lundagårds län. Den 30 januari 1584 utgick ett kungligt brev till länsmannen i Lundagårds län, Corfits Viffert, att han skulle bygga något slags estrad vid Lerbäckshög där de kungliga kunde framträda inför folket när Christian IV skulle hyllas som ny tronföljare. Kungshuset, som höll på att byggas i Lundagård sedan 1578, färdigställdes också inför kungens vistelse i Lund. Den 20 juli genomfördes hyllningen vid Lerbäckshög.

När Christian IV:s son Christian skulle hyllas 1610 så gjordes det dock inte vid Lerbäckshög utan istället på Stortorget i Lund. En tribun eller något slags läktare byggdes på torget, och den 15 april 1610 hölls hyllningen där. Det blev den sista kungahyllningen i Lund.

Det kan kanske vara svårt att föreställa sig den lilla bronsåldershögen Lerbäckshög som en plats för skånska landstinget när man ser den idag. Men på medeltiden var det öppet landskap där, och den syntes väl på avstånd. Som man ser i bilden nedan var det fortfarande ganska öppet landskap i början av 1900-talet.

De sista landstingsmötena i Lund

I början av 1600-talet flyttades skånska landstinget till Lunds rådhus som då sannolikt fanns på norra sidan av det nuvarande Stortorget. Innan 1600-talet fanns rådhuset på platsen där Kungsgårdskyrkan Sankt Clemens funnits, vid korsningen mellan Klostergatan och stora Gråbrödersgatan. Den kyrkan skänktes 1541 efter reformationen, av kronan till stadens råd för att användas som rådhus som byggdes på den nedrivna kyrkans murar. Det var dock en provisorisk lösning. De arkeologiska undersökningarna av kyrkan beskriver rådhusbyggnaden som något som mer gav intryck av en magasinslokal.

Rådhuset vid tortorget i Lund, som revs 1913. Kung Fredrik II gav 1586 stadens borgare befrielse från tre år av stadsskatt för att finansiera bygget av ett nytt rådhus. Det byggdes då i norra änden av Stortorget, intill den nuvarande Kyrkogatan. Det rådhuset brändes ner den 11 augusti 1678 när danska styrkor attackerade Lund under skånska kriget. Det har legat rådhus där både tidigare under medeltiden och även senare. Det sista rådhuset på platsen revs 1913.

Under de sista decennierna som Lund och Skåne var en del av Danmark hade landsdomaren Helgonagården som sitt residens. Det bestod vid den tiden av klosterbyggnaderna från Allhelgonaklostret på Helgonabacken. Skånska landstinget fortsatte att hållas i Lund även en tid efter att Skåne övergått till att tillhöra Sverige 1658, men den 19 juli 1683 hölls det sista landstinget i rådhuset i Lund. Därefter avskaffades skånska landstinget. Skånska landstingets arkiv har till största delen gått förlorat. Det finns bara handlingar bevarat för tiden 1654–1683, och de förvaras på Landsarkivet i Lund.