× [Bild]

Lundagårdsstenen

Besöksupplevelse Sevärdhet
ca. ½ timme
Fri entré Se också
Vikingatida Lund
I entrén till Universitetsbiblioteket här i Lund står en hög runsten som med dess 4,6 meter sägs vara den högsta i Norden. Det gör den till en unik sevärdhet från Lunds äldsta vikingatida historia för över tusen år sedan. Att det dessutom verkar som om det kan ha varit kung Svend Estridsens farfar som reste den i slutet av 900-talet, en kort tid efter att Lund anlagts som kung Harald Blåtands stad, gör det ju inte mindre intressant. När Allhelgonaklostret byggdes strax norr om platsen där Universitetsbiblioteket finns nu på 1070-talet, var det troligen på den mark där Lundagårdsstenen restes någon gång i slutet av 900-talet. På mark som Svend Estridsens son, kung Harald Hen ärvt av sin far och donerat till det nya klostret.

Lundagårdsstenen, Nordens högsta runsten som restes i det vikingatida Lund

Runstenen kallas för Lundagårdsstenen eftersom den stod uppställd i Lundagård, eller egentligen på Universitetsplatsen, under en tid. Den hittades på 1680-talet i ruinen efter klosterkyrkan till Allhelgonaklostret, men flyttades senast 1751 till Lundagård. Parken Lundagård anlades på 1740-talet och ser i stort sett likadant ut nu som då. Tanken var att Lundagårdsstenen skulle ställas upp någonstans i det nyanlagda Lundagård, men det blev först 1868 som runstenen restes, tillsammans med sex andra runstenar från olika platser i Skåne. Då anlades nämligen runstensmonument Runstenskullen på Universitetsplatsen, som en gåva från föreningen för Skånes fornminnen med anledning av Lunds universitets 200-årsjubileum.

Lundagårdsstenen 1907 på Runstenskullen i Lund På den här bilden från 1907 ser man den höga Lundagårdsstenen på Runstenskullen som anlades 1868 med anledning av Lunds universitets 200-årsjubileum.

Runstenskullen i Lund Runstenskullen på Universitetsplatsen som den ser ut idag. De runstenar som står runt Runstenskullen numera har ingen tydlig koppling till Lunds vikingatida historia, men den är ändå intressant som sevärdhet om vikingatiden. På en av stenarna står det något som har tolkats som att det kan handla om män som ingick i Knut den stores hird i England, som kallades för Tingalidet. På en annan finns det ett tecken som har tolkats som något som kan symbolisera en torshammare. Vi berättar mer om det på sidan om Runstenskullen.

Lundagårdsstenen, med tydlig koppling till Lunds vikingatida historia, är den mest intressanta av de runstenar som ställdes upp på Runstenskullen. Den har alltså flyttats, och finns numera i entrén till universitetsbiblioteket. Stenen väger 1,6 ton och var hel när den hittades, men delades i tre delar någon gång före 1740. Troligen delades den för att kunna transporteras. Det är sannolikt någonstans på Helgonabacken, där Allhelgonaklostret fanns förut och universitetsbiblioteket finns nu, som den restes en gång i tiden. Annars skulle den troligen ha delats tidigare för att kunna transporteras till Allhelgonaklostret där den hittades.

Ett av korsen på Lundagårdsstenen som visar att den som reste den var kristen Korset nederst på den av Lundagårdsstenens smala sidor som är vänd ut mot rummet. Så som runstenen står uppställd nu inne i ett hörn, är det tyvärr svårt att se alla runorna och bilderna på den. Det finns runor längs med dess smala sidor och en stor bild på den breda sidan som är vänd ut mot rummet. Det finns också en bild högst upp på den breda sidan som är vänd in mot hörnet, och som därför är svår att se. Dessutom finns det fyra kors på de smala sidorna, ett nederst på vardera sidan, och ett högst upp på vardera sidan.

Ett av Harald Blåtands korsade kors på Lundagårdsstenen Det korsade korset högst upp på den av Lundagårdsstenens smala sidor som är vänd in mot hörnet. Det mest intressanta av de fyra korsen är det som sitter högst upp på den smala sida som är vänd in mot hörnet, och därför svårt att se. Det är ett så kallat korsat kors. Samma typ av kors användes på de mynt som präglades för Harald Blåtand. Två såna mynt har hittats här i Lund i samband med en arkeologisk undersökning vid Krafts torg 1927.

Korsen visar att Lundagårdsstenen sannolikt restes någon gång efter att Lund anlagts i början av 970-talet, efter det att Harald Blåtand på 970-talet kungjort på den stora stenen i Jelling på Jylland i Danmark att han kristnade danerna.

Runinskriften på Lundagårdsstenen lyder:

Torgisl, son av Esge Björnsson, reste dessa stenar efter sina båda bröder Olof och Ottar, goda landmän.

Av texten framgår det att Torgisl var son till någon som hette Esge, som i sin tur var son till någon som hette Björn, och att Torgisl hade två bröder som hette Olof och Ottar. Esge Björnsson nämns också på två andra runstenar som hittats på Jylland i Danmark, varav den ena nämner en Revle som var son till Esge, och då alltså även bror till Torgisl. Det tyder på att Torgisl kan ha tillhört en släkt med jylländskt ursprung, vilket även de vikingatida danska kungarna Harald Blåtand, Svend Tveskæg och Knut den Store gjorde. Dessutom tyder beteckningen "landmän", även det känt från en runsten på Jylland, och "god" på att de var godsägare som tillhörde den dåtida aristokratin, motsvarande de medeltida adelsätterna. Det framgår också av "dessa stenar" att Lundagårdsstenen måste ha rests som del i ett monument tillsammans med andra runstenar.

[Bild] Texten har tolkats som att Olof och Ottar kan ha varit stormän som tjänstgjort för kung Harald Blåtand, och att Torgisl kan ha varit kungens befallningshavare i Lund. Troligen restes Lundagårdsstenen, som en del av ett större monument, till minne av Olof och Ottar på en storgård som låg på Helgonabacken och tillhörde Torgisl. Vem Torgisl var är inte känt, men det skulle kunna vara Torgisl Sprakalägg vars son Ulf gifte sig med Knut den Stores syster Estrid omkring 1015. Knut och Estrid var son och dotter till kung Svend Tveskæg. Ulf och Estrid blev föräldrar till Svend Estridsen som var Danmarks kung mellan 1047 och 1076. Knut den Store utsåg Ulf till jarl för Skåne, men lät mörda honom den 31 december 1026, efter att Ulf tagit makten över Danmark medan Knut den Store var i England.

En skiss av bilden högst upp på Lundagårdsstenen En skiss av bilden högst upp på den av Lundagårdsstenens breda sidor som är vänd in mot hörnet. Den som reste Lundagårdsstenen kan alltså ha varit kung Svend Estridsens farfar Torgisl Sprakalägg, vilket han i så fall gjorde någon gång i slutet av 970-talet eller början av 980-talet, bara en kort tid efter att Lund anlagts som kung Harald Blåtands stad. Det var på marken på Helgonabacken, som kan ha varit platsen för Torgisl Sprakaläggs storgård, som Allhelgonaklostret byggdes på 1070-talet. Troligen donerades marken till klostret av den dåvarande danska kungen Harald Hen, som var son till kung Svend Estridsen. I så fall kan det varit mark som ärvts genom flera släktled från farfars far Torgisl Sprakalägg.

Det är mer osäkert vad bilderna på Lundagårdsstenen symboliserar, och det finns flera olika tolkningar av dem. Det är svårt att se, men bilden som föreställer ett ansikte eller en mask finns högst upp på den breda sidan som är vänd in mot hörnet. En tolkning är att ansiktet föreställer asaguden och krigsguden Oden, och att Olof och Ottar avbildas som Odenskrigare klädda i vargpäls. En annan tolkning är att ansiktet ska föreställa Kristus. Ett liknande ansikte finns på Harald Blåtands stora runsten i Jelling i Danmark, och har tolkats som en bild av Kristus. Ytterligare en tolkning är att ansiktet föreställer ett fantasidjur som brukar kallas för det stora djuret. Liknande bilder har hittats på andra runstenar och på praktskrin från Harald Blåtands tid. Det är svårt att avgöra vilken tolkning som är den mest troliga.

Den stora bilden på Lundagårdsstenens breda sida Den stora bilden på den av Lundagårdsstenens breda sidor som är vänd ut mot rummet. Bilden visar stenen liggande.

Det är fortfarande många frågor som återstår att besvara eller bevisa om Lundagårdsstenens ursprung och betydelse. Det går ändå inte komma ifrån att det är ett över tusen år gammalt minne från slutet av 900-talet, bara en kort efter att Lund anlades. Hur som helst är det en unik sevärdhet som får väldigt lite uppmärksamhet där den står lite bortglömd i ett hörn i entrén till universitetsbiblioteket.