Hunnestadsmonumentet

Besöksupplevelse Det vikingatida Lund
Lunds vikingatida centrum
Runstenar i Lund
Hunnestadsmonumentet
Sevärdhet
ca. ½ timme
fri entré Se också
• Lunds vikingatida historia
Då Hunnestadsmonumentet avbildades på 1600-talet bestod det av åtta runstenar. Fyra av dem har återfunnits och står nu i den inglasade entrén till Historiska museet i Lund, där man kan se dem utan att behöva betala entré för att gå in på museet. Tack vare information från krönikan "Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum", vilket kan översättas med Wolinbiskoparnas historia, vet man nu vilka personerna som nämns på runstenarna var. I krönikan berättas det om händelser år 989 här i Lund som de personerna var inblandade i. Dessa händelser hör ihop med det som omnämns på Lundagårdsstenen. Det fanns släktskap mellan personerna som nämns på de olika runstenarna, vilket gör de här runstenarna till unika sevärdheter från det vikingatida Lund.

Informationen i den här besöksguiden skiljer sig från Historiska museets information eftersom de avfärdar krönikan "Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum" som förfalskning trots att det finns tydliga bevis för att krönikan är äkta. I den här besöksguiden får man veta vad det unika runstensmonumentet verkligen handlar om. Informationen är hämtad från de källor man kan läsa om på sidan med källorna till det nya vikingatida Lund, och på sidan om det vikingatida Lunds äldsta historia kan man läsa mer utförligt om dessa händelser.

Hur Hunnestadsmonumentet kom till Lund

Hunnestadsmonumentet bestod ursprungligen av åtta stenar som stod i närheten av den lilla byn Hunnestad nordväst om Ystad. Fyra av monumentets stenar finns numera utställda i Historiska museets inglasade entré.

Hunnestadsmonumentet på 1600-talet innan stenarna försvann

Det äldsta kända omnämnandet av monumentet gjordes av prästen Jon Skonvig år 1627, han ritade även en bild av det. Ole Worm gav 1643 ut en bok om danska runstenar och bilden nedan av Hunnestadsmonumentet fanns med i den boken.

Tack vare den avbildningen vet man att monumentet ursprungligen bestod av åtta stenar. På fem av stenarna fanns det bilder och även runor på två av stenarna med bilder. Prästen Ludvig Isak Munthe i Hunnestad gjorde en beskrivning av Hunnestadsmonumentet 1691, men någon gång i början av 1700-talet togs monumentet ner och stenarna skingrades. De fyra stenar som numera står i den inglasade entrén till Historiska museet i Lund är stenarna som är numrerade 1 (DR 282), 2 (DR 283), 4 (DR 284) och 6 (DR 285), som är de av stenarna som har återfunnits.

Hunnestadsmonumentets ursprungliga plats

På en karta från 1745 syns det som troligen var den ursprungliga platsen för Hunnestadsmonumentet, vilket motsvarar den här platsen i Google Maps .

Sedan kartan från 1745 gjordes har gränserna och vägarna dragits om så det ser annorlunda ut på platsen idag. Där Hunnestadsmonumentet stod finns det numera en stor åker, men en dunge med träd i åkern utgör ett bra riktmärke. Hunnestadsmonumentet stod på sydvästra sidan om träddungen, men det finns inget på platsen som visar att de stod där.

Hur Hunnestadsmonumentets stenar återfanns

1814 hittade Nils Henric Sjöborg tre av stenarna från Hunnestadsmonumentet i en stengärdsgård. De flyttades till Marsvinsholm herrgård 1874, och vidare till Kulturen i Lund 1913. Den fjärde stenen, DR 285 som är sten nummer 6 i Ole Worms avbildning från 1643, hittades i samband med schaktningsarbeten i bron över Hunnestadsån den 16 december 2020. Det beslutades att alla de fyra stenarna skulle ställas ut tillsammans och utställningen där de står nu invigdes den 21 september 2024.

Personerna som nämns på runstenarna

Tack vare information från krönikan "Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum", vilket kan översättas med Wolinbiskoparnas historia, vet man numera vilka personerna var som nämns på de två runstenarna. I släktträdet ser man personerna som förekommer i det här avsnittet, vilket gör det enklare att se vilken relation de har till varandra.

Återvändare från Konstantinopel i det Östromerska riket

Stenarna berättar om två bröder, Kunar Handrian och Toma, följe, och deras män som återvände till Skåne under år 989. Med sig hade de stora rikedomar efter att ha tjänstgjort i den östromerske kejsarens väringagarde under 20 år. Kunar och Toma var ättlingar till en okänd bror till Björn Jarl. Björn Jarl dog år 984 i en strid med Harald Blåtands tidigare lydkung över Skåne, Toke Gormsson. Han lät därefter avrätta alla manliga ättlingar till Björn Jarl. Den enda som skonades var Torgis som bara var åtta år gammal vid det tillfället.

Hunnestadsmonumentets runsten 1 (DR 282). När följet gick iland strax väster om dagens Ystad upptäckte de att familjernas ägor hade övertagits av främlingar och att större delen av deras familjer hade dödats av Toke Gormssons styrkor år 984. De blev fientligt bemötta och fick fly, så istället gick de i land i en liten fiskeby som de döpte till Symitharos, som är Simrishamn numera. De fick snart med sig invånarna och återtog sina förlorade landområden. Därefter började de tåga mot Lund för att skipa rättvisa. Kunar, den äldste av bröderna, utsågs som deras ledare.

Förhandlingar på Arendala tingsplats

När följet kom till Lund slog de läger på platsen som är Uppåkra numera. Prinsessan Helga, som härskade i Lund, skickade bud till Kunar om att mötas i förhandlingar på Arendala tingsplats. Hon beordrade prästerna att gå i procession till tingsplatsen med sina altarreliker framför sig. Själv gick hon barfota som ett kristet tecken på underdånighet, och höll ett kors med ett ankare framför sig som en symbol för Sankt Clemens. Allt för att be Gud inspirera Kunar att inte spilla kristet blod genom att ta till strid utan istället förhandla. Kunars styrkor kom till tingsplatsen i sällskap med Torgis, som var sonson till deras avlidne farbror Björn Jarl.

Kunars söner Toma och Ruizo försökte övertala sina bröder, kusiner och de andra männen att ta till strid, men Kunar och hans bror ville hellre förhandla. Torgis höll med dem och sa att Helga var villig att göra eftergifter för att inte behöva spilla kristet blod.

Guds vrede ingriper i förhandlingarna

Hunnestadsmonumentets runsten 2 (DR 283) Under kvällen eller natten när följet befann sig i Uppåkra bröt ett våldsamt åskväder ut. I den panik som uppstod i lägret tappade Toma det kors han stolt bar på bröstet. Det var ett så kallat enkolpion som var utformat som ett relikskrin. Han hade fått det som gåva av kungen i Konstantinopel. Folket som inte förstod vad åska var, trodde att det var Guds vrede som slitit korset från Toma eftersom han försökt övertala de andra till att ta till strid. Ett enkolpion hittades i Uppåkra i samband med arkeologiska undersökningar 1997. Det skulle kunna vara det som Toma tappade.

Skåne delas upp och får nya härskare

Efter fyra dagar slutade förhandlingarna med att Skåne delades upp i två delar. Den östra delen skulle styras av Kunars son Toma. Han bosatte sig på en plats där tre huvudvägar möttes. Där återuppbyggde han en by som han kallade för Tomathorp, det som är dagens Tommarp. Den mellersta och västra delen av Skåne skulle styras av Torgis med Lund som säte och Skånes huvudstad. Kung Svend Tveskæg skulle ha överhöghet över alla delarna av Skåne, men folket skulle styras av Toma och Torgis. För att befästa överenskommelsen ingick Torgis äktenskap med prinsessan Helga.

Hunnestadsmonumentet och Lundagårdsstenen

Någon gång efter de här händelserna, som utspelade sig år 989, restes Hunnestadsmonumentet. På Hunnestadsmonumentets runsten numrerad 1 (DR 282) står det

Esbern och Tomi de satte sten denna efter Roi och Lekfröjd, söner Kuna Hantar

På Hunnestadsmonumentets runsten numrerad 2 (DR 283) står det

Esbern satte sten denna efter Toma, son Kuna Hantar

Torgis som utsågs till härskare över den mellersta och västra delen av Skåne reste en runsten för sina halvbröder Ulv och Otir. De var några av dem som avrättades av Harald Blåtands yngre bror Toke Gormsson år 984. Den runstenen finns nu i universitetsbibliotekets entré i Lund och brukar kallas för Lundagårdsstenen (DR 314). På den står det

Torgisl, son av Esge Björns son, reste dessa stenar efter sina båda bröder Olof och Ottar, landmän goda.