Lunds äldsta vikingatida historia

Information Det vikingatida Lund
Se också
• Källorna till den nya
informationen om Lund
• Lunds historia Information från krönikan "Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum", vilket kan översättas med Wolinbiskoparnas historia, har skrivit om Lunds äldsta historia på ett sätt som aldrig har skett förut. Det är information som man inte kan få fram genom arkeologiska fynd. Det innebär att det numera finns mycket mer detaljerad kunskap om Lunds äldsta historia än förut, men det har samtidigt gjort historiebeskrivningen mycket mer komplex. Här berättar vi i kronologisk ordning om det vikingatida Lunds äldsta historia i stora drag fram till omkring år 990, så som den ter sig numera. Det handlar också mycket om det dåvarande vikingatida Danmarks historia, eftersom det finns så många beröringspunkter med händelser och personer i andra delar i det vikingatida Danmark.

Den här informationen beskriver den historiska bakgrunden mycket mer utförligt, och kronologiskt så långt det är möjligt. Det här skall ses som komplement till besöksguiderna om det vikingatida Lund. Relevanta årtal har formaterats med fet stil för att underlätta möjligheten att söka upp en viss period i historiebeskrivningen.

Källorna till den här historiebeskrivningen

Informationen är hämtad från källorna som redovisas på sidan med "källorna till det vikingatida Lunds nya historia" och bygger på informationen som har presenterats av Sven Rosborn, som har mer än 50 års erfarenhet som arkeolog och författare. Informationen består framför allt av utdrag ur krönikan "Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum" som publicerats i boken "Vikingakungens guldskatt" och i ett antal dokument med ytterligare information.

Boken finns att hämta ner gratis via länk på sidan med källorna. Arbetet med den nya informationen är fortfarande pågående och görs av Sven Rosborn och Tomas Sielski. Tomas är dottersonson till Antonina Chmielinska som översatte krönikans original från latin till polska i samarbete med den dåvarande direktören för Polens Nationalmuseum i Warszawa, professor Stanislaw Lorentz.

Den här historiebeskrivningen bygger på den nya informationen som återges i den nämnda krönikan, vilket så här långt berör tiden fram till omkring år 990. När det publiceras mer från det pågående arbetet med krönikan kommer det som står i den här historiebeskrivningen uppdateras och utökas med det som tillkommit.

Det som gör informationen från krönikan så unik är att den är en samtida skriftlig källa. Krönikans berättare, prästen Avico som under många år fungerade som präst åt Harald Blåtand och hans familj, har skrivit om sånt han själv har sett och upplevt. En del av det som krönikan berättar om har senare kunnat bevisas arkeologiskt helt eller delvis, och mer av det kan komma att bevisas arkeologiskt i framtiden.

Källorna berättar förstås inte bara om Lund, utan också mycket annat om Danmarks vikingatida historia. Den här historiebeskrivningen tar främst upp det som berör Lund direkt eller som har påverkat Lunds äldsta vikingatida historia på olika sätt.

Släktträd för Harald Blåtands närmsta släkt

Det här släktträdet visar flera av de viktigaste personerna som nämns i den här historiebeskrivningen för att göra det enklare att se vilken relation de har till varandra.

Öppna släktträdet i en ny flik för att se det i större format.

Danmark före Lund

Den plats vi idag kallar Uppåkra var ett stort stadsområde och hedniskt maktcentrum till långt in på 900-talet. I det som är dagens Danmark hade kristendomen däremot börjat etableras. Det kom att spela en stor roll när Uppåkra förlorade sin betydelse och ersattes med det nya stadsområdet för Lund. Därför är det bra att känna till lite om utvecklingen i Danmark före Lund också.

Gorm, Harald Blåtands far, hade en äldre bror Knut, men både Knut och hans son Sigfrid dog någon gång före år 933. År 937 bad Gorm om hjälp från prins Herman Billung av Sachsen i kampen om tronen mot sin brorson Harold som var kung på ön Fyn. Gorm måste då lämna sina söner Harald och Knut som gisslan. Därför blev Harald och Knut döpta av ärkebiskop Adaldag, som utsetts till ärkebiskop för Hamburg-Bremen det året. De uppfostrades som kristna, först på palatset i Merseburg och senare på palatset i Quidlinburg. Till slut lyckades Gorm landsförvisa sin brorson Harold, som då begav sig till Normandie för att hjälpa sin minderårige släkting Rikard I. Tukki Normandie, som hade tjänat under Harold, följde med honom.

När Gorm år 948 ville uppfylla sin äldre bror Knuts tidigare löfte till den tyske kungen Henrik I att låta de kristna etablera sig i Danmark fick han hjälp med kontakterna till ärkebiskop Aaeldag i Hamburg-Bremen av Herman Billung av Sachsen. År 949 fick Tukki Normandie i uppdrag av Gorm att värva nya soldater till Gorms son Knut, och år 953 ledde Tukki Normandie de soldaterna när de på uppdrag av Knut slog ner ett hedniskt uppror i området omkring Wolin i det som numera är nordvästra Polen. Som tack fick Knut och hans soldater bygga befästningar öster om Wolin som kom att kallas för Jomsborg , och Tukki Normandie utsågs till dess ledare.

Kung Gorms runsten i Jelling i Danmark. Gorms hustru Thorvi, även kallad Thyra, som var Harald Blåtands mor, dog omkring 957-958 och begravdes då enligt kristen sed. Gorm reste en runsten efter henne i Jelling på Jylland med texten "Kung Gorm gjorde dessa kumler efter Thorvi sin hustru, Danmarks bod". Knut dog i samband med ett stort slag på Irland år 962. Gorm tog det så hårt att han övergav sin kristna tro och återgick till hedniska ritualer. Benen efter Knut begravdes under en gravhög där kyrkan i Jelling finns nu. Lämningarna efter Thorvi togs upp och begravdes i den stora högen på norra sidan av kyrkan.

Efter Knuts död anslöt sig Tukki Normandie istället till Knuts son Harald, kallad den gyllene eller Guldharald efter en krönt gyllene hjälm som han var tänkt att bära, och som han fått som gåva under en av expeditionerna djupt in i slavernas land. Knuts hustru Tofa var gravid när Knut dog, men när sonen, som fick namnet Svend och blev Svend Tveskæg, föddes hade hon gift sig med Harald Blåtand.

Saknaden av den förstfödde sonen Knut och sorgen efter sin hustru Thorvis död gjorde att Gorm begick självmord år 964 genom att sätta sig i ett skepp och segla ut på havet. Därefter blev Harald Blåtand Danmarks nya kung. År 965 förnyade han sin kristna tro genom att välsignas av biskop Poppon i närheten av Slesvig för att visa att Danmark nu var ett kristet land. Han tog bort högen ovanför Knuts grav och byggde en träkyrka över graven så att graven hamnade under kyrkans kor. Han tog också upp sin mor Thorvis kvarlevor och begravde troligen även dem i kyrkan.

Lund före Lund

Det är tack vare krönikan "Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum" som man numera känner till så mycket om Danmarks historia för tiden före Lund. Krönikan innehåller däremot nästan inget alls om det som idag kallas för Uppåkra. Det finns inte heller mycket arkeologiska fynd som ger upplysningar om Uppåkras vikingatida historia. Det översta arkeologiska kulturlagret, eller ploglagret som det brukar kallas, ligger så ytligt i Uppåkra att det till stor del förstörts när jorden har brukats.

Offerlunden som gett staden Lund dess namn

Fyndet av ett hus i Uppåkra, som tolkats som ett kulthus, och mängder med ben av både människor och djur som har hittats runt huset, indikerar att de som levde där har offrat människor och djur till gudarna. Det gör stycket nedan från krönikan särskilt intressant.

Tuca och resten av de troende hittade sedan skydd på platsen för de döda, som har varit vigd till hedniska gudar i århundraden, och lovade att på denna plats ett tempel kommer att byggas för Herren om de alla räddade sina liv. Det hände också och Tuca beordrade att Guds tempel skulle uppföras och jag helgade hörnstenen och på den ristades de heliga tecknen att det var Tuca som beordrade detta Herrens tempel i staden Lvntarumn att byggas.

Den omnämnde Tuca var Harald Blåtands yngre bror Toke Gormsson som var lydkung över Skåne vid den tiden år 974 som stycket från krönikan handlar om. Frågan är hur man ska tolka var "platsen för de döda, som varit vigd till hedniska gudar i århundraden" fanns. Det skulle kunna vara det vi nu kallar för Uppåkra eftersom de arkeologiska fynden visar att det har offrats till hedniska gudar där. Om det däremot var på den platsen som kyrkan byggdes så måste det varit där Lund finns nu eftersom man vet var den kyrkan byggdes. Det är så vi tolkar det i våra besöksguider så länge det inte finns något som säger att det inte kan stämma. Det sägs nämligen också att det fanns en borg på platsen där de tog skydd, och den borgen fanns sannolikt där Lund finns nu. Det här är det äldsta kända omnämnandet av staden Lund.

En rekonstruktion av Sven Rosborn som visar hur kulthuset i Uppåkra kan ha sett ut. Vad "platsen för de döda, som varit vigd till hedniska gudar i århundraden" i stycket ovan från krönikan betyder specificeras tyvärr inte närmare så det får man tolka så gott det går. Om platsen där Lund finns nu har varit en "plats för de döda, som varit vigd till hedniska gudar i århundraden" skulle den kanske kunna ha varit det så lång tid tillbaka som till omkring år 200 efter Kristus, då kulthuset i Uppåkra byggdes, eller tidigare.

Det skulle också kunna indikera att den förmodade offerlunden som gett staden Lund dess namn kan ha funnits där Lunds centrum finns numera. Det kan ha varit en hednisk offerlund som användes av folket som levde i det stora stadsområdet där Uppåkra finns, fyra kilometer söder om dagens Lund. Det betyder då att stadsområdet där Uppåkra finns nu kan ha hetat Lund och fått det namnet på grund av offerlunden som fanns där Lund finns nu.

Den direkta anledningen till att det nya kristna Lund anlades på platsen där Lund finns nu i lutande terräng, istället för där stadsområdet i Uppåkra redan fanns sedan tusen år, kan då ha varit för att stoppa de hedniska ritualerna genom att göra platsen för den hedniska offerlunden till en kristen plats. Samtidigt övertog i så fall det nya stadsområde det gamla stadsområdets namn Lund. Det här är ett sätt att tolka det som sägs i stycket från krönikan, men det kommer troligen aldrig gå att bevisa med arkeologiska fynd.

Skånes kung Björn Jarl

Krönikan berättar att Harald Blåtands brorson Guldharald tog kontroll över de sydvästra delarna av Skåne år 964. Senast då måste det nya stadsområdet för Lund börjat anläggas, men kanske skedde det tidigare än så. I krönikan nämns nämligen också en Björn Jarl som sägs ha varit Skånes kung. Han är den Björn som nämns på Lundagårdsstenen. Tyvärr berättas det så lite om honom att det lämnar många frågor obesvarade. Krönikan berättar att Björn Jarl tilläts återgå som palatin, ett slags kunglig ämbetsman tolv år senare, år 976. Det skulle kunna tolkas som att han varit något slags lydkung i Skåne fram till år 964.

Senare händelser som krönikan berättar om tyder på att Björn Jarl var ledare för en stor och mäktig släkt i Skåne, men det är oklart vilket område som släkten kontrollerade. Björn Jarl skickade krigare till sin kusin Rikard I av Normandie år 961, när han behövde hjälp i kriget mot den franske kungen. När Rikard återigen behövde hjälp året därpå skickade Björn Jarl fler krigare till honom. Det var då, när försvaret av de västra delarna av Skåne var försvagat, som Guldharald passade på att erövra och ta kontroll över området, och Björn Jarl fick då fly till de sydöstra delarna av Skåne.

I samband med dessa händelser som berättas om i krönikan, sägs det att stormännen från Sjælland inte respekterade den tidigare fastställda gränsen som delat upp Skåne i två delar. Det tyder på att det gjordes något slags uppgörelse i samband med att Guldharald erövrade Skåne, som gick ut på att stormännen från Sjælland kontrollerade den västra delen av Skåne medan Björn Jarl och hans släkt kontrollerade den östra delen. Det finns däremot ingen information om vilket område det var i västra Skåne som Björn Jarl kontrollerat tidigare.

När Björn Jarl dog år 984 begravdes han enligt kristen sed, så i varje fall då var han kristen, medan det är känt att folket i det gamla området i Uppåkra var hedniskt. En fråga är förstås om Björn Jarl redan tagit kontroll över Uppåkra, eller om det skedde först i samband med att Guldharald erövrade Skåne. Kan den kristne Björn Jarl verkligen ha kontrollerat ett område, och kanske haft sitt säte där Lund finns nu, samtidigt som det fanns ett stort och mäktigt hedniskt stadsområde i Uppåkra? Det finns inte någon information om det i krönikan, men om Björn Jarl haft något slags säte där Lund finns nu betyder det att Lunds uppkomst kan dateras till före år 964, annars tidigast till år 964.

Ett folkslag som kallades Kuitis

När Harald Blåtands brorson Guldharald fick i uppdrag att erövra de västra delarna av Skåne år 964 var det för att skydda den östra delen av sundet från överfall från fientliga människor som kallades Kuitis. En fråga är om det skulle kunna vara ett omnämnande av det hedniska folk som levde i det hedniska stadsområdet på den plats som kallas Uppåkra idag, men det sägs inget i krönikan om vad Kuitis var för folk eller vilket område de kontrollerade.

Harald Knutsson, Guldharald, som lydkung över Skåne

Som redan har nämnts fick Harald Knutsson, eller Guldharald som han kallades, som var son till Harald Blåtands äldre bror Knut som var död, i uppdrag att erövra de västra delarna av Skåne år 964 för att skydda den östra delen av sundet från överfall från ett okänt och fientligt folk som kallades för Kuitis.

Erövringen av Skåne år 964

Guldharald fick hjälp med att erövra de västra delarna av Skåne av Tukki Normandie och hans soldater, som troligen hämtades från Jomsborg som fanns i det som numera är nordvästra Polen. Björn Jarl, som omnämns som Skånes kung, fördrevs då till de sydöstra delarna av Skåne. Det gjordes något slags uppgörelse, möjligen i samband med det här, som gick ut på att stormännen från Sjælland skulle kontrollera den västra delen av Skåne, där Guldharald kom att fungera som Harald Blåtands lydkung, medan Björn Jarl och hans släkt skulle kontrollera den östra delen.

Den första kungsgården i Lund

Krönikan berättar att Guldharald lät bygga Sankt Clemens kyrka nära "prinsens palats". Det antas inte syfta på något slags slott utan på det som måste varit den första kungsgården i Lund. Det kan tolkas som att kungsgården fanns när kyrkan byggdes. Om det är Guldharald som anlade den första kungsgården kan det ha skett redan år 964 när de tog kontroll över platsen där Lund finns nu. Efter att stadsområdet i Lund senare anlagts med kvarter, tomter och gator, antas området i kvarteret på västra sidan av domkyrkan, det som idag är Lundagård, och platsen för domkyrkan, ingått i kungsgårdens område. Hela den norra delen av kvarteret på Klostergatans södra sida öster om Stora Gråbrödersgatan antas också varit del av kungsgårdens område eftersom det var där som Sankt Clemens kyrka byggdes. Den första kungsgården kan då ha funnits i södra delen av kvarteret på västra sidan av domkyrkan, eller på östra sidan om Sankt Clemens kyrka, men det är väldigt lite man vet om kungsgården i Lund.

Lunds första kyrka Sankt Clemens

Guldharald lät bygga Sankt Clemens kyrka, en träkyrka som blev den första kyrkan i Lund, på södra sidan av nuvarande Klostergatan, på östra sidan av Stora Gråbrödersgatan. Det kan som tidigast ha skett år 964. Eftersom krönikan säger att kyrkan byggdes nära "prinsens palats" kan kungsgården redan ha funnits när kyrkan byggdes, men kyrkan måste byggts senast år 970 eftersom Guldharald dog då. Det är arkeologiskt belagt att det fanns en större damm söder om kyrkan. Det kan varit skälet till att kyrkan byggdes just där, för att ha tillgång till vatten för att förrätta dop.

Träkyrkan ersattes senare med en kyrka av sten, troligen på initiativ av kung Knut den Store på 1020-talet, och den kyrkan undersöktes arkeologiskt 1932 och 1935. Då hittades även åtta stavar och en rund hörnstolpe till en byggnad som låg på kyrkans södra sida, vilket antogs utgjort den östra delen av norra långhusväggen till en föregående träkyrka. Träkyrkan var i så fall byggd alldeles intill södra sidan av kyrkan av sten. Under 2025 beviljades bygglov för att bygga på tomten på södra sidan av det hus som byggdes i samband med den arkeologiska undersökningen 1932. Den arkeologiska undersökningen som måste föregå den nya byggnationen kan förväntas hitta de resterande arkeologiska kulturlagren efter träkyrkan. Om det då blir möjligt att datera trä från kyrkan skulle krönikans påstående om att kyrkan byggdes i slutet av 960-talet kunna bevisas arkeologiskt.

Guldharalds död

Guldharald kallade samman till ett möte år 970 där han försökte övertyga den norske kungen Harald Gråfäll om att mörda Harald Blåtand. När det misslyckades mördade Guldharald istället Harald Gråfäll och hoppades att Harald Blåtand inte skulle få kännedom om hans planer. Harald Blåtand fick dock reda på det. Guldharald krävde då rätten till den danska tronen som han menade att han borde ärvt efter sin far Knut som i egenskap av förstfödd son skulle blivit Danmarks nästa kung. Istället ställdes Guldharald inför ett råd som kallades för "de äldste" som dömde honom till döden.

Toke Gormsson som lydkung över Skåne

Efter Guldharalds död utsåg Harald Blåtand Hakon Jarl till ny lydkung över Norge, och år 971 utsåg han sin yngre bror Toke Gormsson till lydkung över västra delen av Skåne, det område som Guldharald tidigare härskat över. Toke Gormsson svor trohet till Harald Blåtand.

Trelleborgen i Lund

Enligt krönikan fanns det senast år 974 en borg som Toke Gormsson byggt där Lund finns nu, så den måste ha byggts någon gång mellan år 971 och 973. Krönikans berättare, prästen Avico, berättar nämligen att det var där i den borgen som Toke gömde sig undan Hakon Jarls attack mot Lund år 974, som man kan läsa om i ett avsnitt längre ner på den här sidan.

Borgen måste funnits i kvarteret på södra sidan av den halvcirkelformade sträckningen för Kungsgatan och Kiliansgatan, även om det saknas direkta arkeologiska bevis för borgens existens. Gatorna måste dragits fram i samband med att stadsområdet för Lund anlades, och enligt krönikan gjordes det omkring år 987. Då hade borgens vallar rivits enligt krönikan medan vallgraven fanns kvar. Borgen bör ha varit byggd som en så kallad trelleborg med en diameter på 160 till 180 meter. Det finns en besöksguide där man kan läsa mer om vad en trelleborg är för något och om trelleborgen i Lund.

Harald Blåtands konflikt med Otto II

Harald Blåtands lydkung i Norge, Hakon Jarl, attackerade Lund där Toke Gormsson hade sitt säte som Harald Blåtands lydkung över västra delarna av Skåne. För att förstå bakgrunden till det behöver man först veta lite om Harald Blåtands konflikt med den tysk-romerske kejsaren Otto II.

Efter att Otto I avlidit år 973, och hans då 18-årige son efterträtt honom som Otto II, respekterades inte vapenvilan mellan kejsardömet och danerna. Hertig Bernhard, som var rådgivare till Otto II, och den lokale markgreven Dietrich härjade på danernas område och rövade från folket med ärkebiskop Adaldags godkännande. Harald Blåtand ville förhandla med ärkebiskopen för att återställa freden, men det vägrade ärkebiskopen så länge han inte fick utse sina egna biskopar på Jylland, något som Harald Blåtand inte kunde gå med på.

Harald Blåtand beordrade Hakon Jarl och hans styrkor att bege sig till området omkring Hedeby för att bevaka det tills Harald Blåtand kunde komma dit med sina egna styrkor. Harald Blåtands avsikt var att återställa freden, men istället för att vänta på Harald Blåtands styrkor började Hakon Jarl och hans styrkor härja och röva från folket i Hedeby och närområdet, vilket riskerade att eskalera till ett krig med Otto II. Hakon Jarl var hedning och hånade kristendomen genom att mörda präster innan han lämnade området och begav sig till området vid Wolin i det som numera är nordvästra Polen för att avyttra sitt byte mot soldater, slavar och salt. De hade med sig tre klosterbröder som fångar.

Krönikan nämner att någon slags fredsuppgörelse kom till stånd mellan Harald Blåtand och den nye kejsaren Otto II efter det här, men det framgår inte vad uppgörelsen gick ut på.

Hakon Jarls attack på Lund

Harald Blåtands lydkung i Norge, Hakon Jarl, och hans styrkor vände hem mot Norge år 974 efter att de avyttrat sitt byte mot soldater, slavar och salt i området vid Wolin i det som numera är nordvästra Polen. När de passerade genom Öresund passade de också på att härja och röva på båda sidor av sundet där de brände borgar och mördade folket. De tre klosterbröder som de hade med sig som fångar brändes till döds någonstans i Skåne eftersom klosterbröderna vägrat förneka sin kristna tro. Krönikan nämner Hakon Jarls attack mot Lund i det här stycket som har återgivits tidigare.

Tuca och resten av de troende hittade sedan skydd på platsen för de döda, som har varit vigd till hedniska gudar i århundraden, och lovade att på denna plats ett tempel kommer att byggas för Herren om de alla räddade sina liv.

I en notis för år 984 säger krönikans berättare, prästen Avico, att "Tukkas säte, som var en borg byggd på platsen för de döda, där om jag minns rätt, Tukki gömde sig undan jarl Hakans vrede tio år tidigare". Platsen som beskrivs som "platsen för de döda som varit vigd till hedniska gudar" skulle kunna tolkas som platsen där Uppåkra finns nu, men eftersom man känner till var den nämnda kyrkan byggdes, och eftersom det står att de tog skydd i en borg på den platsen, är det sannolikt platsen där Lund finns nu som avses.

Hakon Jarls härjningar i området vid Hedeby, och sedan på båda sidor av Öresund, som följdes av en attack mot Lund, ledde till en fiendskap som gjorde att Harald Blåtand förlorade sitt herravälde över Norge.

Lunds andra kyrka helgad åt Johannes Döparen

Då Hakon Jarl och hans styrkor attackerade Lund lovade Toke Gormsson, Harald Blåtands yngre bror och lydkung i västra Skåne, att ett Guds tempel kommer byggas för Herren om de alla klarade sina liv, och så blev det enligt krönikan.

Det hände också och Tuca beordrade att Guds tempel skulle uppföras och jag helgade hörnstenen och på den ristades de heliga tecknen att det var Tuca som beordrade detta Herrens tempel i staden Lvntarumn att byggas.

I en notis för år 975, året efter attacken, berättar krönikan att "under Herrens år 975 beordrade Tuca, den yngsta sonen till kung Gurmd, att stärka vallarna i fästningen som han byggt". Lund omnämns i krönikan som "Luntarumn" i latinsk namnform, och det utgör det äldsta kända omnämnandet av Lund.

Den nämnda hörnstenen är en runsten som hittades på 1790-talet i en gärdesgård vid Stora Tvärgatan här i Lund. Lunds dåvarande biskop Wilhelm Faxe skänkte 1829 stenen till biskop Friederich Münter i Köpenhamn där den finns numera, inmurad i portgången till biskopsgården som är hemvist för stiftsadministrationen för Köpenhamns stift. En del av runstenen saknas men texten som finns på det som är kvar av den betyder "Toke lät kyrka göra och ...".

Några av gravarna från kyrkogården runt kyrkan har också hittats och den äldsta av dem har daterats till vinterhalvåret 979-980. Det kan man läsa mer om i besöksguiden om Johannes Döparens kyrka. Det är krönikans berättare, prästen Avico, som berättat att kyrkan helgades åt Johannes Döparen.

För att döpa detta hedniska folk och för att få hjälp från himlen att utföra denna ädla gärning, valdes den helige Johannes Döparen till beskyddare av Vår Herres tempel, och enligt ärkebiskopens vilja tre bröder från biskopsrådet i Hamburgensis, vars namn jag inte minns, som sändes till Lvntarumn för att sprida Guds ord.

Dop var sannolikt en central del av verksamheten vid den här kyrkan, och det fanns troligen en mindre damm på södra sidan av kyrkan varifrån de hämtat vatten för dop. Det kan ha varit skälet till att kyrkan byggdes på just den platsen.

I domkyrkans krypta finns en brunn som innehåller vatten som kan vara en rest av den damm som antas funnits där förut innan domkyrkan byggdes på platsen. Domkyrkans brunn antas använts som dopbrunn från början och är troligen byggd ovanpå ett källsprång varifrån även dammen kan ha fått sitt vatten.

Brunnen i Lunds domkyrkas krypta. Källsprånget kommer möjligen från underjordiska bäckflöden som går från Vanningadammen som finns kvar som en mindre damm i närheten av platsen där Allhelgonaklostret fanns under medeltiden. På den tiden var Vanningadammen mycket större än vad den är numera.

I samband med att kyrkan invigdes sändes alltså tre präster från Hamburg för att missionera i Lund på ärkebiskopens önskemål. En intressant fråga är vilket hedniskt folk som avses. En tolkning skulle kunna vara att det avser folket i det gamla stadsområdet som numera är Uppåkra, och att de tvingats flytta till det nya stadsområdet där Lund finns nu där de tvingades låta sig döpas för att bli kristna. Det skulle kunna förklara varför ett så stort stadsområde som 84 hektar eller mer anlades redan från början. Det är omkring 1,75 gånger så stort som det nästan 50 hektar stora stadsområdet för det som är Uppåkra. Om folket tvingades flytta till det som är Lund numera behövdes det ett stort stadsområde från början, men det kommer nog aldrig gå att bevisa om det var det som hände.

Prinsessan Helga från Kyjiv

I ett utdrag från krönikan, som publicerades i ett dokument 2023, framkommer helt ny och sensationell information om en tidigare helt okänd prinsessa från Kyjiv i dagens Ukraina som kom till Lund och sedan härskade i 27 år.

Prins Waldemar från Kyjiv ber om hjälp av Harald Blåtand

Krönikan berättar att Harald Blåtand fick besök av prins Waldemar från Kyjiv tidigt någon gång under våren år 977. Han var son till den tidigare härskaren Svjatoslav I av Kyjiv som avled år 972. Deras rike sträckte sig från östra Polen, Belarus och Ukraina till sydvästra Ryssland. Efter att Svjatoslav I avlidit tog den äldste brodern Jaropolk I av Kyjiv strid mot sin näst äldste bror Oleg som dog år 977.

Waldemar flydde då från nuvarande Novgorod till Harald Blåtand för att be om hjälp med skepp och krigare så att han skulle kunna återta sitt förlorade rike. Harald Blåtand var välvilligt inställd till Waldemar, men sa att han inte kunde hjälpa honom eftersom han redan förberedde ett annat krigståg. Harald Blåtand föreslog att Waldemar istället skulle söka hjälp av Hakon Jarl i Norge och lovade att alla Hakon Jarls och Waldemars skepp skulle få passera genom Öresund om de höll sig på behörigt avstånd från land.

Prinsessan Helgas äktenskap med Toke Gormsson

En illustration av Prinsessan Helga från Kyjiv som en AI tänker sig att hon kan ha sett ut. Harald Blåtand erbjöd alltså inte prins Waldemar någon hjälp med skepp och krigare, men för att tillåta Hakon Jarls och Waldemars skepp att få passera genom Öresund krävde han att Waldemars syster, prinsessan Helga som beskrevs som en kvinna av sällsynt skönhet, skulle gifta sig med Toke Gormsson, Harald Blåtands yngre bror och lydkung i Skåne, för att fastställa deras överenskommelse. Helga var kristen till skillnad från Waldemar som blev det först senare. Istället för att lyda sin brors uppmaning att gifta sig med Toke Gormsson satte hon en kniv mot sitt bröst och sa att hon hellre avslutar sitt liv än att bli älskarinna åt en man som inte var kristen. När hon fick höra att Toke Gormsson också var kristen ändrade hon sig för att inte behöva följa med Waldemar till Hakon Jarl och riskera att giftas bort där med någon som inte var kristen. På så sätt ingick Toke Gormsson år 977 äktenskap med prinsessan Helga från Kyjiv, och enligt krönikan blev hon från och med då den mest inflytelserika kvinnan som härskade över Lund.

En intressant fråga är varför Harald Blåtand så välvilligt tillät Waldemar söka hjälp av Hakon Jarl med den fiendskap som rådde mellan dem sedan kriget mot den tyske kejsaren år 974. Det krigståg som Harald Blåtand förberedde var troligen att försöka återta Norge och det skulle underlättas av att Hakon Jarl skickat iväg skepp och soldater. Uppenbarligen fick Waldemar hjälp av Hakon Jarl för hans äldste bror Jaropolk I Kyjiv avled år 978 och Waldemar blev Vladimir I av Kyjiv.

En relik av Sankt Clemens till Sankt Clemens kyrka i Lund

Prinsessan Helga från Kyjiv hade med sig Sankt Clemens underkäke som en relik, och den donerade hon till Sankt Clemens kyrka som Guldharald låtit bygga i Lund under den tid han var Harald Blåtands lydkung i Skåne. Reliken kom från den antika staden Chersonesos som fanns i norra delen av det som är staden Sevastopol på Krim numera. Sankt Clemens, eller Clemens Romanus som han egentligen hette, blev omkring år 91 den tredje påven efter Petrus som Clemens I. Kejsare Trajanus förvisade honom till Chersonesos där han sattes i arbete i ett stenbrott. Efter att han omvänt sina medfångar och många andra till kristendomen, straffades han med att dränkas i Svarta havet genom att kastas från en båt fastkedjad vid ett ankare. Det här gör att Sankt Clemens ses som sjöfararnas och stenhuggarnas skyddshelgon.

Harald Blåtand hörde talas om Sankt Clemens redan som ung och såg honom som beskyddare av skickliga krigare och sjömän. Harald Blåtand ville att hans soldater skulle få Sankt Clemens välsignelse och beskydd. Därför beordrade han att det skulle byggas en kyrka helgad åt Sankt Clemens vid var och en av borgarna, den typ av borgar som brukar kallas för trelleborgar. Reliken som sannolikt bestod av tänderna, delades upp i tolv delar, som lades ner i kyrkornas altare. En av dem lades ner i den Sankt Clemens kyrka som fanns här i Lund. Här anger krönikan alltså att det fanns tolv borgar omkring år 977.

Johannes Döparens kyrka förstörs och återuppbyggs

Det uppstod oroligheter i Lund som gjorde att de tre prästerna från Hamburg, som sänts till Lund på ärkebiskopens önskemål i samband med att den kyrka Toke Gormssons lät bygga helgad till Johannes Döparen invigdes år 975, trakasserades och mördades av otrogna icke kristna personer på grund av sin kristna tro. Kyrkan förstördes också i samband med det här, men Toke straffade upprorsmakarna och byggde en ny kyrka. Det framgår inte i krönikan när detta hände, men det måste varit efter år 975 då kyrkan byggdes, men innan år 986 då Toke Gormsson dog, och troligen före år 983 då händelser gjorde att Toke Gormsson avsattes som Harald Blåtands lydkung över Skåne.

Harald Blåtands konflikt med Svend Tveskæg

Åren som föregick Harald Blåtands död var en orolig tid med flera händelser som senare kom att få konsekvenser för Lund.

Det stora slaverupproret i Tyskland

Den tyske kejsaren Otto II förlorade ett stort slag mot muslimer på Sicilien år 982 och flydde till Rom. Året därpå utbröt ett stort uppror bland slaver mot flera tyska biskopssäten. Vid samma tid gick Harald Blåtand till attack mot hertig Bernhards och den lokala greven Dietrichs befästningar eftersom de brutit mot den fredsuppgörelse som slöts mellan Otto II och Harald Blåtand efter oroligheterna år 973. Harald Blåtand ställde sig inte bakom attackerna mot de tyska biskopssätena. Biskop Wago flydde därför från Oldenburg till danerna för att få skydd eftersom de höll fast vid kristendomen.

Harald Blåtands drabbning med Svend Tveskæg i Roskilde

Harald Blåtands styvson Svend Tveskæg hade allierat sig med Mistovoj, hertig hos obodriterna som fanns i Tyskland, och tillsammans attackerade och plundrade de Hamburg. Svend Tveskæg ville dock inte stöta samman med Harald Blåtand så han flydde till Tukki Normandie som var gift med Svend Tveskægs moster. Därifrån gjorde Sven Tveskæg två krigståg till Hedeby tillsammans med Erik, som var en kusin på hans mors sida. Han började också konspirera mot Harald Blåtand. Svend Tveskæg ansåg att han som son till Harald Blåtands äldre bror Knut, som dog två år före fadern Gorm, hade legitim rätt till tronen. När Harald Blåtand fick höra talas om det ville han att de äldstes råd skulle döma mellan honom och hans styvson Svend Tveskæg.

Harald Blåtand hade inte för avsikt att överge tronen och gjorde allt vad han kunde för att undvika att möta Svend Tveskæg i en väpnad konflikt, men under år 983 drabbade deras styrkor samman utanför Roskilde. Striden avbröts snart, men Svend Tveskæg utmanade sin styvfar Harald Blåtand på duell som slutade med att Harald Blåtand slog svärdet ur handen på Svend Tveskæg och sedan grep tag i honom och kastade honom till marken. Sedan frågade han soldaterna från Skåne om någon annan vågade ta en duell mot honom, men ingen ville försöka. Toke Gormsson svor för andra gången trohet till Harald Blåtand och sa att det bara varit Svend Tveskæg som skapat förvirring.

Harald Blåtand skadas av en missriktad pil

Ulf, som länge tjänstgjort för jomsvikingarna och var son till en storman i Skåne med namnet Glibir, ville hämnas orättvisor han utsatts för av någon av Harald Blåtands allierade. Påhejad av Toke Gormsson lade han sig i bakhåll med avsikten att hämnas på sin motståndare, men istället råkade hans pil träffa Harald Blåtand vid knäet på baksidan av låret. Det orsakade en kraftig blödning som höll på att ta livet av Harald Blåtand, men prästen Poppon lyckades stoppa blödningen genom att bränna såret med glödande kol som han lärt sig av munkar med medicinsk utbildning. Snart återfick Harald Blåtand sina krafter och Ulf bad om en snabb och barmhärtig död för att han skadeskjutit kungen, men Harald Blåtand överlämnade honom istället till att tjänstgöra för Svend Tveskæg.

Kampen om makten över Skåne

Toke ersätts med Björn Jarl som lydkung över Skåne

Händelserna i Roskilde gjorde att Toke Gormsson hamnade i onåd hos Harald Blåtand och ersattes av Björn Jarl som lydkung över västra delen av Skåne. Som det beskrivs i krönikan tilläts Björn Jarl återgå som palatin, ett slags kunglig ämbetsman, 976, tolv år efter att han fördrevs från de västra delarna av Guldharald år 964. Efter att Toke avsatts tillbringade han sin tid i exil i Borgeby vid Löddeköpinge där han hade en borg som sitt säte, en borg av den typ som brukar kallas för trelleborg. Borgen låg nordväst om Luntarumn, som syftar på Lund, där Tokes skepp bevakade inloppet till den handelsplats som kallades för Luntertumn, vilket förmodligen syftar på Lomma som fungerade som Lunds hamn. Harald Blåtand lämnade samtidigt över regentskapet över Danmark, Jylland och Sjælland till Sibir Fultarsson, som var gift med Harald Blåtands dotter Estrid.

Toke Gormsson återinsätts som lydkung över Skåne

Toke Gormssons son Asbjörn begav sig till Sibir Fultarsson på Sjælland, troligtvis vid Roskilde, år 984 och vädjade om att hans far skulle få återgå som lydkung över Skåne och regera från Lund där han byggt flera kyrkor. Det framgår inte vilka andra kyrkor Toke Gormsson skulle ha byggt i Lund. Den enda som har nämnts är den han lät bygga till Johannes Döparen och återuppbyggde efter att den förstörts. Sibir Fultarsson godtog Asbjörns vädjan och frigav samtidigt många män från Skåne från deras tjänst så att de skulle kunna återvända och stödja Toke Gormsson. Samtidigt rådde det oroligheter eftersom Björn Jarl, som omgav sig med män från England, rövade och plundrade istället för att bygga befästningar vid Halör som Harald Blåtand gett order om.

Toke Gormsson besegrar Björn Jarl

Tullstorspsstenen där Ulf är omnämnd. När Björn Jarl fick höra talas om att Toke Gormsson återinsatts som lydkung över Skåne, och de många män han hade med sig på väg mot Lund, drog Björn Jarl sig tillbaka med sina män till Halör för att möta Toke Gormssons styrkor där. Samtidigt skickade han ett bud till Sibir Fultarsson med förhoppning om att få till en fredsförhandling, men Toke Gormsson planerade inte för några förhandlingar. Istället gick Toke Gormsson och hans styrkor direkt till attack när de anlänt till Halör. Det blev en drabbning där Toke Gormsson segrade, men förlorade många män, bland annat Ulf som sköt den missriktade pilen som skadade Harald Blåtand år 983. Ulf nämns på den runsten som kallas för Tullstorpsstenen som restes av Glibir och Åsa som troligen var hans föräldrar. En annan av Tokes män var Tumar som nämns på en runsten som står på kyrkogården vid Baldringe kyrka .

Björn Jarl gav dock inte upp, men när han blev ensam på slagfältet omgiven av Toke Gormssons män kastade han sig på sitt svärd. Han fick en kristen begravning i Lund för att folket inte skulle bli förolämpat, men det framgår inte var i Lund han begravdes. De kyrkor från den tiden som man känner till är Sankt Clemens kyrka som byggdes av Harald Blåtands brorson Guldharald, tidigare lydkung över Skåne, och Johannes Döparens kyrka som Toke Gormsson lät bygga. Det har hittats en påbörjad men inte färdigställd trelleborg vid Halör, vid det som idag kallas för Lilla Hammars näs vid Höllviken, och det var sannolikt där som slaget mellan Toke Gormssons och Björn Jarls styrkor stod.

Björn Jarls släkt utplånas

Efter att ha besegrat Björn Jarl och hans styrkor beordrade Toke Gormsson att alla manliga ättlingar till Björn Jarl skulle avrättas eller kastreras så att ingen från hans släkt längre skulle kunna göra anspråk på makten över Skåne. Inte ens de två unga bröderna Olof och Ottar skonades trots att de aldrig utgjort något hot mot Toke Gormsson. De två bröderna nämns på den höga runstenen Lundagårdsstenen som står i entréhallen till universitetsbiblioteket i Lund. Den enda som skonades var deras halvbror Torgisl som bara var åtta år gammal. Han var son till Björn Jarls son Esge och hans mor var dotter till en bror till Mieszko som var härskare över det område som numera är Polen. Både Esge och Björn Jarl nämns också på Lundagårdsstenen som Torgisl senare lät resa. Torgils sändes till Sibir Fultarsson för att där undervisas och lära sig att respektera sina välgörare.

Därmed hade Toke Gormsson undanröjt alla som skulle kunna konkurrera med honom om makten över Skåne. De här händelserna kom att få konsekvenser för Lund några år senare.

Danmarks nya kung

Harald Blåtands död

Biskop Wago, som flytt undan slaverupproret till danerna år 983, följde med när Harald Blåtand skulle resa till Quedlinburg för att träffa prins Henric någon gång vid påsk år 984. Krönikans berättare Avico, som fungerade som biskop Wagos kaplan, var med på resan. På grund av att Harald Blåtand blev sjuk på vägen blev de tvungna att stanna i Jomsborg. Under tiden som de var där uppfördes en kyrka på Harald Blåtands order i det som numera är Wiejkowo . Eftersom även biskop Wago var sjuk överlämnade han ansvaret för biskopsdömet till Avico som därför blev den som fick inviga kyrkan. Under våren år 985 dog biskop Wago och begravdes i den kyrkan. Hösten 985 dog Harald Blåtand, ett år och sju månader efter att de kom till Jomsborg. Han begravdes bredvid biskop Wago i samma kyrka.

Toke Gormsson väljs till ny kung för Danmark

Kung Erik Segersäll i Uppsala, som var kusin till Toke Gormsson, hade förvisat sin döde bror Olofs son Styrbjörn till Jomsborg redan som ung. Enligt något slags tidigare uppgörelse skulle Erik Segersäll överlämna makten till Styrbjörn när denne blivit vuxen. Erik Segersäll var fortfarande inte kristen vid den här tiden, men förvisningen gjorde att Styrbjörn uppfostrades enligt kristen sed. När Styrbjörn blivit 15 år gammal förbjöds han återvända till Uppsala. Då tog han med sig ett stort antal jomsvikingar och sökte upp Toke Gormsson i hans borg i Borgeby vid Löddeköpinge för att be om hjälp att återta makten från sin farbror Erik. Toke Gormsson var inte tillmötesgående men ändrade sig när han nåddes av nyheten om Harald Blåtands död.

Toke Gormsson begav sig till Roskilde där han krävde rätten till tronen efter Harald Blåtand i kraft av att vara den ende kvarvarande ättlingen efter deras far Gorm och han utsågs till ny kung för danerna. Samtidigt skickade han bud till Mieszko, som var härskare över det område som numera är Polen, för att bilda en pakt med honom och be om hans dotters hand. Hon kom dock senare att gifta sig med Svend Tveskæg istället. Därefter begav de sig till Uppsala, Toke Gormssons styrkor från Skåne, Sibir Fultarssons styrkor från Sjælland och Styrbjörns styrkor från Jomsborg. Målet var att återinsätta Styrbjörn som lydkung över sveariket och göra Toke Gormsson till kung för både danerna och svearna.

Svend Tveskæg väljs till ny kung och ingår en pakt med Erik Segersäll

Under tiden som Toke Gormsson var på väg till Uppsala samlade Svend Tveskæg stöd i Roskilde som rättmätig arvtagare till tronen och valdes till ny kung. Samtidigt skickade han ett bud till Uppsala och slöt i hemlighet en pakt med Erik Segersäll mot Toke Gormsson. I Uppsala beslutades i förhandlingar att tvisten mellan Erik och hans brorson Styrbjörn skulle avgöras genom en tvekamp mellan de bästa männen från vardera sidan på en plats där hedniska ritualer hade hållits i århundraden. Innan tvekampen började gjorde både Erik och den kristne Styrbjörn ett offer för att hedra de hedniska gudarna. Tvekampen slutade med nederlag för Styrbjörn som då tog ett spjut och kastade mot Erik varpå Eriks män snabbt tog livet av honom. Därpå greps jomsvikingarna och försågs med handfängsel.

Erik Segersäll spelade sedan dubbelspel med Toke Gormsson genom att bjuda honom på mjöd och underordna sig honom som jarl för svearna. Samtidigt samarbetade Erik med Svend Tveskægs budbärare som övertalade Sibir Fultarsson att återvända hem med sina styrkor till Sjælland samtidigt som jomsvikingarna frigavs. Nästa morgon hade Sibir Fultarsson och hans styrkor från Sjælland och jomsvikingarna gett sig av, men också många av Toke Gormssons män från Skåne flydde för att rädda sina egna liv från Eriks överväldigande styrkor. På Sibir Fultarssons order hade de kvarvarande skeppen för Toke Gormssons styrkor bränts upp.

Slaget vid Fyrsivallarna där Toke Gormsson stupade

Därefter attackerades Toke Gormsson och de som var kvar av hans styrkor. De förde en ojämn kamp mot Erik Segersälls överväldigande styrkor i det som kommit att kallas för slaget vid Fyrisvallarna, där Toke Gormsson stupade den 10 augusti 986. Några av Toke Gormssons män överlevde slaget och återvände till Skåne där de reste runstenar för Toke Gormsson. Dessa finns numera inmurade i ytterväggen till koret på Hällestads kyrka. På den av runstenarna som brukar kallas för Hällestadssten 1 står det

"Eskil satte denna sten efter Toke, Gorms son, hans trogne herre. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar reste efter sin broder stenen på berget, den står fast med runor. De gingo närmast Gorms son Toke."

Tack vare informationen från krönikan har vad "flydde inte vid Uppsala" avser nu fått sin förklaring.

Karlevistenen på Öland. På vägen hem uppstod det en konflikt mellan de styrkor som gett sig av från Uppsala och i de stridigheterna dog Sibir Fultarsson. Hans män begravde honom på Ölands strand och reste den runsten som kommit att kallas för Karlevistenen över honom. En teckning från 1600-talet visar att stenen stått tillsammans med två gravhögar, men dessa har försvunnit när marken har brukats.

Därmed var både Harald Blåtand och Toke Gormsson döda, Svend Tveskæg var nu Danmarks kung och Helga från Kyjiv härskade i Lund.

Lund som säte för kung Svend Tveskæg

Trelleborgen i Lund rivs och Lunds stadsområde anläggs

Efter att Toke Gormsson stupat i Uppsala beordrade prinsessan Helga att fästningarna och de defensiva vallarna i Lund skulle rivas ner.

Efter Tucas död beordrade prinsessan Helga att fästningarna och de defensiva vallarna skulle förstöras och att husen, vägarna, portarna och torget skulle byggas som hennes älskade stad i Grekland, där hon tillbringade många år som barn. Endast vallgraven återstod av fästningen, och samhället liknade inte längre några andra samhällen i danernas land.

Vilka fler fästningar det kan ha varit än den trelleborg som fanns i Lund är oklart, men det betyder alltså att trelleborgen i Lund revs senast år 987. Det enda som återstod av borgen var vallgraven som blev kvar tills vidare. Helga beordrade också att husen, vägarna, portarna och torget skulle anläggas liknande som i den älskade stad i Grekland där hon tillbringat många år som barn. Vilken grekisk stad det var anges däremot inte.

Det här antyder att det var det här året som stadsplanen för Lund anlades med kvarter, gator och tomter och torget i stadens centrum. Det har varit känt länge att hela stadsområdet i Lund anlades på en gång, för det har hittats omkring en decimeter djupa rännor på många olika ställen som grävts som tomtgränser, men när det gjordes har varit okänt tidigare. Det här betyder att Stortorget och större delen av gatunätet i Lunds stadskärna är omkring 1 040 år gammalt och att Stortorget är Sveriges äldsta torg.

Enligt krönikans beskrivning var Helgas palats, något slags kungsgård, inhägnat med en palissad. I citatet ovan nämns även portarna utan någon ytterligare information om dem. När stadsvallen anlades runt hela stadsområdet i Lund på 1130-talet anlades också fyra portar in till stadsområdet i norr, väster, söder och öster, men att krönikan nämner portar antyder att det kan funnits något slags motsvarighet till stadsvallen redan minst 150 år tidigare. Kanske revs då det som var kvar av den gamla anläggningen när stadsvallen anlades på 1130-talet.

Lund som Danmarks kristna centrum och säte för kungen

En modell som visar hur Treenighetens kyrka kan ha sett ut. Enligt krönikan valde Svend Tveskæg som Danmarks kung att göra Lund till sitt säte, och till Danmarks kristna huvudstad efter att Helga övertalat honom till det. Huvudstad ska troligen ses mer som kristet centrum än huvudstad i modern mening. Det framgår inte när det här skedde, men eftersom svearnas kung Erik Segersäll skickade iväg sin son Olof år 987 för att uppfostras av Olofs kusin Svend Tveskæg i Lund, bör Lund redan varit Svend Tveskægs säte vid den tiden. Svend Tveskæg byggde också en kyrka helgad åt treenigheten. Den kyrkan har hittats i samband med arkeologiska undersökningar 1982-1984 vid Kattesund väster om Stortorget i Lund och har daterats till omkring år 990. Med det som krönikan berättar kan den kyrkan ha byggts några år tidigare än så.

När Rickard I av Normandie år 987 bad om hjälp med skepp och krigare skickade svearnas kung Erik Segersäll sin son Olof med styrkor från Sigtuna för att ansluta till Svend Tveskægs styrkor. Det kan kanske vara det äldsta omnämnandet av Sigtuna som man känner till. Sonen Olof var bara 11 år gammal och fick därför inte följa med till Normandie, men Erik ville att Olof skulle uppfostras av sin kusin Svend Tveskæg i Lund. Ytterligare styrkor kom från Jomsborg, som nu leddes av Olav Trygvesson eftersom dess tidigare ledare Styrbjörn stupat i Uppsala året innan. När styrkorna gjorde uppehåll i Hedeby för att lämna förnödenheter angreps de av rebeller. Striden varade i flera dagar och orsakade stora förluster innan den fortsatta färden mot Normandie.

Koret i den nuvarande kyrkan i Uppåkra. Krönikan berättar i samband med händelser år 989 att den mycket fromma prinsessan Helga nyligen beordrat byggandet av en kyrka på en plats som kallades för "höga åkrar" för att sätta stopp för utövandet av hedniska ritualer som hölls där i hemlighet under firandet av Johannes Döparens födelsedag. Kyrkan byggdes förmodligen år 988. Namnet "höga åkrar" syftar på den plats som idag är Uppåkra, och detta måste vara det äldsta kända omnämnandet av namnet Uppåkra. I samband med en arkeologisk undersökning år 1997 under koret till den nuvarande kyrkan i Uppåkra från 1864 har det hittats lämningar både av den medeltida kyrkan från 1100-talet, och av en grav från en ännu äldre kyrka som daterats med kol 14 till 900-talet. Med det som krönikan berättar måste det varit en grav intill den kyrka som Helga lät bygga.

Nya härskare över Skåne

Återvändare från Konstantinopel i det Östromerska riket

Under år 989 återvände de två bröderna Kunar Handrian och Toma, deras söner och deras män till Skåne med stora rikedomar efter att de tjänstgjort i den östromerske kejsarens väringagarde under 20 år. Ett garde som utgjordes av vikingar från Norden i det som då var det grekiska Konstantinopel, dagens Istanbul. De var ättlingar till en okänd bror till Björn Jarl, och släktträdet nedan visar de viktigaste personerna som nämns i det här avsnittet för att göra det enklare att se vilken relation de har till varandra.

Efter att de gått i land på en plats som kallas "Scartehaun", vilket skulle kunna vara Skarviken strax väster om dagens Ystad, upptäckte de att deras familjers ägor hade övertagits av främlingar efter strider där deras farbror Björn Jarl och större delen av deras familjer hade dödats av Toke Gormssons styrkor år 984. De blev fientligt bemötta och kom knappt undan med livet i behåll, så de gick tillbaka till sina skepp och fortsatte österut längs med kusten och gick i land i en liten fiskeby. Den fiskebyn döpte de sedan till Symitharos, vilket troligen är vid Tommarpsåns mynning i det som numera är Simrishamn. Namnet valdes för att hedra de modiga invånarna som tog emot dem och de följeslagare som de hade med sig från den grekiska ön Symi utanför det nuvarande Turkiets sydvästra kust.

De fick snart med sig invånarna som var missnöjda med att stormännen från Sjælland inte respekterade den tidigare uppgörelsen som delat upp Skåne i två delar. Den uppgörelsen gjordes troligen i samband med att Harald Blåtands brorson Guldharald fördrev Björn Jarl från de västra delarna av Skåne år 964. Tillsammans med invånarna gick bröderna till attack för att återta sina förlorade landområden, och de som överlevde attacken flydde till Lund där de framförde sina klagomål till prinsessan Helga.

Snart återvände ytterligare tre bröder till Kunar och Toma från det som då var Grekland, och de hade med sig många män. När de fick höra talas om farbroderns död och att hans familj hade dödats av Toke Gormsson år 984 greps de av vrede. Under ledning av Kunar började de tåga mot Lund för att skipa rättvisa och straffa de som var ansvariga för gärningarna. Kunar valdes till ledare för krigståget eftersom han var den äldste av bröderna och den av dem med mest berömmelse. Han hade varit Konstantinopels härskare Johannes mest trogna tjänare efter att besegrat muslimerna i många strider och erövrat tio städer.

Förhandlingar på Arendala tingsplats

När Kunars styrkor nådde fram till Lund slog de läger på platsen söder om Lund som kallades för "höga åkrar", det som är Uppåkra numera. När Helga fick höra att Kunar och hans styrkor kommit dit beordrade hon prästerna att gå i procession till tingsplatsen öster om Lund med sina altarreliker framför sig. Samtidigt skickade hon bud till Kunar om att han också skulle bege sig till tingsplatsen. Helga själv gick barfota, som ett kristet tecken på underdånighet, med ett kors med ett ankare framför sig som symbol för Sankt Clemens, för att be Gud inspirera Kunar att inte spilla kristet blod genom att ta till strid utan istället förhandla med Helga. Kunars styrkor kom i sällskap med Torgisl som var sonson till deras avlidne farbror Björn Jarl. Tingsplatsen öster om Lund måste varit Arendala tingsplats, även om krönikan inte nämner namnet Arendala, för det sägs att tingsplatsen låg tre romerska mil öster om Lund vilket motsvarar omkring 4,5 kilometer. Den fanns troligen högst uppe på höjden öster om Lund och det här måste vara det äldsta kända omnämnandet av den, men hur tidigt platsen började användas som tingsplats framgår inte i krönikan.

Kunar och hans bror ville hellre förhandla än att ta till strid. Torgisl höll med dem och sa att Helga var villig att göra eftergifter för att inte behöva spilla kristet blod. Kunars söner Toma och Ruizo försökte däremot övertala sina bröder, kusiner och de andra männen att ta till strid för att göra uppror mot danerna från Jylland och Sjælland. Detta för att Skåne skulle kunna styras av en egen kung igen såsom det var då Björn Jarl var Skånes kung fram till år 964, men deras försök till övertalning misslyckades.

Guds vrede ingriper i förhandlingarna

Ett enkolpion som har hittats i Uppåkra 1997 som skulle kunna vara det enkolpion som Toma tappade där år 989. Under kvällen eller natten hade Kunars son Toma somnat med ryggen vänd mot väggen till kyrkan som Helga låtit bygga i Uppåkra, efter att han druckit mjöd. Plötsligt syntes en blixt på himlen som följdes av ett kraftigt dån och en ek i närheten fattade eld. I den panik som uppstod i lägret tappade Toma det kors han stolt bar på bröstet, ett så kallat enkolpion som var utformat som ett relikskrin. Det var en gåva han fått från kungen i Konstantinopel efter att han visat tapperhet i strid mot rebeller. Efteråt kunde han inte förstå hur det kunnat försvinna. Folket i lägret förstod inte vad åska var för något utan trodde att det var Guds vrede som slitit av korset från Toma eftersom han försökt övertala de andra till att ta till strid. Efter det här vågade ingen ta till strid mot Guds vilja.

I samband med arkeologiska undersökningar i och omkring Uppåkra kyrka år 1997 hittades ett enkolpion på nordöstra sidan av kyrkogården. Det skulle kunna vara det enkolpion som krönikan berättar att Toma tappade där år 989, men det går inte säga säkert att det är samma enkolpion.

Skåne delas upp och får nya härskare

Lundagårds­stenen. Kung Erik Segersälls rådgivare Tosti, som på Erik Segersälls vägnar tog hand om sonen Olof som senare blev kung Olof Skötkonung, blandade sig också i förhandlingarna på Arendala tingsplats. Han hade vunnit ryktbarhet efter att ha gjort många lönsamma vikingatåg till England och Frankrike när han var yngre. Tosti började hylla kung Erik och sa att han varit en nära vän till Björn Jarl. Många av männen i Kunars och Tomas familjer fick på det sättet förtroende för honom och han fick dem att anförtro sig åt kung Eriks beskydd.

Förhandlingarna på tingsplatsen slutade efter fyra dagar med att Skåne skulle delas upp i två delar. Den östra delen skulle styras av Kunars son Toma under kung Eriks son Olof och hans informator Tostis beskydd. Toma bosatte sig i den östra delen av Skåne på en plats där tre huvudvägar möttes. Där återuppbyggde han en by som han kallade för Tomathorp, det som är dagens Tommarp. Han anlade ytterligare en väg från byn till den näraliggande hamnen i öster för att göra det enklare att ta sig till Lund.

Den mellersta och västra delen av Skåne skulle styras av Björn Jarls unge sonson Torgisl med Lund som säte och Skånes huvudstad. Kung Svend Tveskæg skulle ha överhöghet över alla delarna av Skåne, men folket skulle styras av Toma och Torgisl. För att befästa överenskommelsen skulle Torgisl be om prinsessan Helgas hand, och hon godtog att bli hans hustru.

Någon tid efter det här reste Torgisl den höga runstenen Lundagårdsstenen över sina halvbröder Olof och Ottar som mördades av Toke Gormsson år 984. Stenen står idag i universitetsbibliotekets entréhall. Någon gång efter att Kunar Handrians söner avlidit restes Hunnestadsmonumentet över dem i närheten av den lilla byn Hunnestad nordväst om Ystad. Det finns inget kvar att se på Hunnestadsmonumentets ursprungliga plats och idag står de fyra av monumentets stenar som har återfunnits i den inglasade entrén till Historiska museet i Lund.